Personakt

Gabrielle (Coco) Bonheur Chanel

Blev 87 år.

Född:1883-08-19 Frankrike, Saumur, Maine-et-Loire
Död:1971-01-10 Frankrike, Paris

Sambo med Dimitrij av Ryssland (Pavlovitj) (1891 - 1942)


Noteringar

Gabrielle "Coco" Bonheur Chanel, född 19 augusti 1883 i Saumur, Maine-et-Loire, Pays-de-la-Loire, död 10 januari 1971 i Paris, var en fransk modeskapare.

Namnet Chanel klingar bekant i de flestas öron. Legendariska parfymer, ikoniska kläder, och eleganta handväskor är alla intimt förknippade med Chanel. Hennes stormande kärleksliv och talrika älskare är också något som gjort att Chanel fortfarande är så väl ihågkommen.

Chanel var dotter till en gårdfarihandlare som övergav hemmet (själv brukade hon ange faderns yrke som "affärsman"). Hon växte upp med sin mor, och efter moderns död, när hon var 12 år gammal, på ett barnhem. Vid 18 års ålder flyttade hon till ett kloster, där hon arbetade som sömmerska.

I tjugoårsåldern sjöng hon några år som varietéartist och använde då det påhittade artistnamnet Coco. Namnet Coco kommer från en sång om en hund, Coco, under hennes korta karriär som varitésångerska. Hon lärde känna flera välbärgade officerare och affärsmän och umgicks med den tidens kändisar som Picasso, Stravinskij och Cocteau.

Hon slog in på modistbanan och öppnade sin första rörelse 1910. Hon grundade sedan sitt eget modehus, Chanel. Hon gav världens kvinnor bland annat "den lilla svarta" och sin första kännetecknande doft, parfymen Chanel No 5. Parfymen var den första att ha en designers namn på sig och den har åtnjutit oerhörd framgång sedan sin introduktion 1921 på marknaden. Genom den satte Chanel standarden för andra efterföljande designers att göra detsamma. Även en känd väska, 2.55, blev gjord i februari 1955.

Coco Chanel höll alltid de kläder hon designade enkla, bekväma och avslöjande. Hon använde ofta vad som ansågs vara dåligt tyg, såsom exempelvis jersey.

Om man följer den långa spiraltrappan ända upp till toppen kommer man till Karl Lagerfelds kontor. Två våningar under, alldeles ovanför den stora Chanelbutiken på 31 Rue Cambon i Paris, ligger Coco Chanels lägenhet. Eller lägenheten där hon brukade umgås. Den tre rum stora våningen har inget sovrum – däremot två salonger och ett matrum – så när det var dags för Coco Chanel att kliva i sidenpyjamasen smet hon rätt över gatan: in genom bakdörren till Hotel Ritz där hon hade sin svit. Hon gjorde hotellet The Ritz i Paris till sitt hem i 37 år, där hon bodde i tre rum med utsikt över Place Vendôme.

Coco Chanel levde ett fascinerande liv. Hon växte upp på ett barnhem men hade vid sin död byggt ett modeimperium. Sällskapsvåningen på Rue Cambon har inte förändrats sedan Coco Chanel gick ur tiden en januaridag 1971. Den ser ut så som hon lämnade den – om än ständigt dammad och putsad. Den är full av saker: Kristallkulor, skrin, prydnadsfigurer, djurstatyer, vaser. Allt i par – Coco Chanel föredrog symmetri berättar den eleganta madamen som visar runt. Våningen är inte öppen för visningar men hit kan journalister få komma. Alla som jobbar för Chanel får också göra ett besök – för att sitta en stund i Cocos ljusbruna mockasoffa och förstå hennes person; kanske leta efter symbolerna i den enorma kristallkronan och lyfta på den lilla fågelburen som står på ett sidobord. Det var den som användes som inspiration till den berömda Chanel-reklamfilmen där den franska sångerskan Vanessa Paradis gungar i en fågelbur. Att vara i Coco Chanels lägenhet är som att spela bingo i referenser.

Att Gabrielle Chanel hade många älskare passade väl ihop med bilden av henne som en modern kvinna som tillfullo kontrollerade sin egen tillvaro och inte berodde av en enda mans kärlek och ekonomi. Trots sitt eget enkla ursprung hade Chanel en rad ytterst prominenta älskare. Dessa inkluderade den 2:a hertigen av Westminister, som även var sin tids rikaste man i Storbritannien samt miljonären Arthur Capel.

Chanels ryske ädling
En annan av Gabrielles älskare var den ryske storfursten Dmitri Pavlovich. Dmitri föddes i Sankt Petersburg 1891 och var barnbarn till tsar Alexander II, brorson till Alexander III och därmed kusin till Rysslands siste tsar, Nikolai II. Han var med andra ord en självklar medlem av den ryska kejsarfamiljen och hans far var den ryske storfursten Paul Alexandrovich. Då hans mor, som var född grekisk prinsessa dog i barnasäng i samband Dmitris födsel och hans far tvingades i exil efter ett äktenskap som ansågs opassande kom Dmitri och hans syster Maria Pavlovna, kallad Marie, att uppfostras av sin farbror Sergei Alexandrovich. Sergei Alexandrovich och hans hustru, den tyskfödda prinsessan Elizabeth ”Ella”, hade inga egna barn och tog sig an uppfostran av Dmitri och Marie. Sergei var entusiastisk, Elizabeth var mindre entusiastisk.

Dmitri och Marie växte upp med all tänkbar komfort och i de förnämsta av ryska kretsar. Deras barndom var dock inte utan dramatik och sorg. Det kanske största traumat kom 1905 då Sergei, deras omhändertagande farbror, mördades i samband med ett bombdåd.

Revolutionen drabbade syskonen Marie och Dmitri hårt. Stora delar av den kejserliga familjen mördades, inklusive deras far. Marie hade vid denna tid hunnit gifta sig med och skilja sig från den svenske prinsen Wilhelm, som hon fick sonen Lennart med. Hon hade även gift om sig med en rysk furste och lyckades fly revolutionen. Dmitri undkom revolutionen då han befann sig utanför Ryssland under revolutionens blodigaste skede. Dmitri hade nämligen tvingats i exil efter att ha deltagit i mordet av ”undergöraren” Rasputin, 1916. Rasputin stod den sista kejsarinnan Alexandra Feodorovna nära och ansågs av många inom högadeln utgöra ett politiskt hot med sin makt och sitt inflytande över kejsarinnan.

Dimitrij flyttade till Paris, där han träffade Coco Chanel, grundare av modehuset Chanel. Han var under många år Chanels älskare. Han var en underbart vacker man "med en nästan oöverträffbar förmåga att konsumera vodka och champagne".

Dmitri och Chanel lär ha mötts så tidigt som 1911, med andra ord innan både första världskriget och ryska revolutionen. Deras förhållande lär dock ha inletts 1921, efter att de träffats hos gemensamma vänner. Deras förhållande var omtalat och det skvallrades mycket om dem. Dmitri och Chanel rörde sig ledigt mellan Paris och franska Rivieran, där de brukade semestra. Förhållandet var dock inte utan komplikationer då Gabrielle vid förhållandets början redan hade ett stormigt kärleksförhållande med kompositören Igor Stravinsky. Dmitri var dessutom vid denna tid sedd som en potentiell tronpretendent för den ryska tronen. Dimitri själv lär dock inte ha varit intresserad av denna roll.

Att en modeskapare fick röra sig inom aristokratin hade varit otänkbart före första världskriget och vid 1920-talets början var det fortfarande ovanligt. Man skulle kunna säga att Gabrielle var en av de första modeskaparna att accepteras som en jämlike inom Europas aristokrati. Gabrielle lär ha fått många presenter av Dmitri i form av fantastiska smycken. Gabrielle kom sedan att formge bijouterismycken för sitt modehus som var kända för att vara överdimensionerade och i oäkta material. Det är inte omöjligt att de smycken hon fick av Dmitri tjänade som inspiration till Chanels designade modesmycken. Även Dmitris syster Marie kom att påverka modehusets Chanel då hon efter revolutionen försörjde sig med att utföra broderiarbeten på beställning åt Chanels kollektioner. Dessa kollektioner blev mycket framgångsrika.

Gabrielles och Dimitris förhållande lär ha varit en kort affär, men de förblev vänner livet ut. Dmitri gifte sig 1926 med en amerikansk arvtagerska. Äktenskapet slutade dock i skilsmässa drygt tio år senare.

En av hennes älskare, Arthur Chapel, lärde henne hur man gör affärer och han var en av dem som hjälpte henne att starta modistbutiker i Paris, Deauville och Biaritz. Öppningen av modesalongen på Rue Cambon i Paris 1919 blev början på Chanelimperiet.

1922 lanserade Chanel världens första designparfym: Chanel No 5. Två judiska affärsmän, bröderna Wertheimer, investerade i parfymverksamheten och blev dess huvudägare. Efter den nazistiska invasionen och Frankrikes fall 1940 försökte Coco Chanel komma över deras andel med hjälp av antijudiska lagar.

När tyskarna ockuperade Paris stängde hon sitt modehus och flyttade in på hotell Ritz, som kom att bli hennes hem i 37 år. Där levde hon med sin älskare, den tyske nazisten och underrättelseofficeren Hans Günter von Dincklage. Efter befrielsen flyttade paret till Schweiz. 1950-talet blev Chanels andra storhetstid. Hon öppnade sitt modehus på nytt 1954.

På 1960-talet bar framstående kvinnor som Jacqueline Kennedy, Brigitte Bardot, Marlene Dietrich och Sophia Loren hennes kläder. Jackie Kennedys rosa Chaneldräkt, nedstänkt med makens blod efter presidentmordet i Dallas 1963, har gått till världshistorien. Men det franska folket förlät aldrig Chanel för fraterniserandet med nazisterna.

Coco Chanel dog den 10 januari 1971, 87 år gammal och mitt i arbetet med en ny vårkollektion. Efter Chanels död höll modehuset på att gå under, men räddades 1983 av den nye chefsdesignern Karl Lagerfeld.

Coco Chanel gifte sig aldrig och fick inga barn. Hon stod däremot nära sina syskonbarn. År 2010 gavs boken ”Intimate Chanel” ut. Förordet var skrivet av Gabrielle Palasse-Labrunie, dotter till Coco Chanels systerson. Det är en snyggt illustrerad bok: En av de bättre som berättar historien om Chanel. Det är många som velat göra det. Chanel var ju så mycket mer än modeskapare – hon var affärskvinnan, rebellen och feministen. Hon som frigjorde kvinnan från korsetten, red på hästar så som en man skulle ha ridit och som på 1920-talet sydde in rejäla fickor i sina klänningar så att kvinnan skulle få plats med sina saker där och inte behöva bry sig om att bära en väska. Ironiskt nog skulle den handväska som hon skapade tre decennier senare – i februari 1955 och som fick sitt namn 2:55 efter datumet – bli den ultimata lyxaccessoaren. En väska som hängde runt axlarna på kändisar som aldrig verkade jobba. Själv arbetade Coco Chanel ända fram till sin död.
(Källor bl.a.: Richard Pipes - Den ryska revolutionen och Axel Rollbäck - Chanels ryske ädling)

Gabrielle (Coco) Chanel 1883-1971
Copyright: Engstrand 2015