Erik VII av Pommern

Erik kröntes till kung i Kalmar 1396 men fick först 1412 regeringsmakten efter sin släkting drottning Margareta. Han förde med främst danska intressen för ögonen långvariga krig mot holsteinarna och deras bundsförvanter. Detta ledde till hård beskattning, blockad från Hansans sida och i Sverige och Norge till godtycklig styrelse och i vissa fall främlingsvälde, vilket allt framkallade upproret under Engelbrekt Engelbrektssons ledning 1434. Efter förhandlingar och strider blev Erik definitivt avsatt 1439.

Erik gjorde Köpenhamn till Danmarks huvudstad och införde Öresundstullen. Han byggde på 1420-talet slottet Kronborg, Danmarks mest kända byggnad.

Erik av Pommern hette egentligen Bogislav i förnamn, men fick byta namn för att bättre passa in i rollen som kung över Sverige, Norge och Danmark. Erik hade ett ståtligt yttre och var oerhört spänstig och motsvarade tidens riddarideal. Alla kvinnor "kände sig dragna till honom av kärlekslängtan".

Erik gjorde många utlandsresor, bl.a. en pilgrimsresa 1423-1425 till Jerusalem, där han blev dubbad till riddare av Heliga gravens orden.

Erik gifte sig med den engelska prinsessan Filippa, men både före och efter makans död hade han som älskarinna Filippas kammarjungfru, Cecilia. Äktenskapet med Filippa var barnlöst.

Efter att Erik blivit avsatt genom den av Engelbrekt startade folkresningen, levde han som sjörövare på Gotland med sin Cecilia till 1448, då han avseglade till sitt födelseslott Rügenwalde (nuvarande Darlowo). Hans residens, slottet i Darlowo, ligger några mil väster om Stolp.

Som hertig av Pommern-Stolp vid den nordtyska kusten, fortsatte han att spela en viss, om än rumsligt begränsad, roll i Östersjöpolitiken ända till sin död.

Erik av Pommern har av eftervärlden ofta setts som en oduglig och grym regent. Han var visserligen en historiens förlorare, men man kan också peka på hans storslagna planer för dansk Östersjöpolitik och det målmedvetna strävandet att göra sitt rike till en stormakt. Han var knappast mer grym än andra furstar, som försökte driva in skatt från bondebefolkningen. I mycket är hans beska eftermäle en följd av det sena 1800-talets nationella historieskrivning, där unionstiden målades med dystra färger.