Nils Bielke (Carlsson)
Greve, kammarherre, riddare av St. Lazariorden i Frankrike, senator av Rom. Blev 59 år.
Nils Carlsson Bielke 1706-1765, målning av Rosalba Carriera finns på Nationalmuseum.
Copyright: Engstrand 2021
Far:
Mor:
Född:
1706-01-12. [1]
Begravd:
Italien, Rom, Casa di Santa Brigida (Birgittahuset) vid Piazza Farnese. [2]
Död:
1765-06-12 Italien, Rom. [1]
Äktenskap med Hedvig Elisabet Sack (1708 - 1760)
Vigsel:
1727-08-27 Stockholm.
Noteringar
Nils Carlsson Bielke var en svensk greve och påvlig ämbetsman, son till Carl Gustaf Bielke.
Nils Bielke vistades mest utrikes och övergick 1731 till katolicismen. Påve Clemens XII utnämnde honom 1735 till sin kammarherre och 1737 till romersk senator. Bielke var en ivrig mecenat till de svenska konstnärerna i Rom, och ägnade sig även åt flitiga genealogiska studier.
Greve Nils Bielke hade bosatt sig i Rom och övergått till katolicismen. Han blev så småningom påvlig kammarherre och romersk senator. Eftersom han bytt trostillhörighet kunde han aldrig återvända till Sverige. Hans hustru kunde inte heller förena sig med honom utan fick stanna hemma i Sverige och sköta de Bielkeska gårdarna.
Nils Bielke dog barnlös i Rom och hans närmaste vän, kardinalen och guvernören Antonio Casali, lät resa ett gravmonument åt Bielke i Santa Brigida a Campo dei Fiori (Heliga Birgittas klosterkyrka), vid Piazza Farnese i Rom.
Källor: Biographiskt lexicon band 1-20 - utgivet i Uppsala 1852 och Carin Bergström - Sophia Albertina
--------------------------------------------------------------------------------
”Nils Bielke, son av Greve Carl Gustav Bielke och hans maka Britta Sofia Horn, föddes i Stockholm dem 12/1 1706. Redan dagen efter födelsen skedde dopakten i hennes Majestäts ÄnkeDrottning Hedvig Eleonoras bostad och högst densamma bar den nyfödde till dopet och skrevs upp som främst av faddrarna. Drottningen hade alltid visat sin välvilja till den Bielkeska familjen så i dess med- som motgång.
Greve Carl Gustav var av Konungen förordnad som överadjutant hos den Polske Kungen Stanislaus och fick därför vistas under dessa krigstider utomlands. Hans maka var honom följdaktig Och det blev då så att barnen, de voro utom sonen Nils två döttrar, Eva som också var född 1706, det skillde 10 månader i ålder till brodern, och Sigrid född 1710, fingo i föräldrarnas bortovaro ett hem hos farföräldrarna på Salsta. Fältmarskalken Greve Nils Bielke och Eva Horn.
Den unge Nils Bielke d.y. visade sig snart äga ett annat barnalynne än det vanliga. Redan som barn hänger han sig åt drömmerier, helst i andliga ting. Berättelser om krigiska bragder och äventyr avskydde han men var det tal om helgon och klosterfolk och Guds moder Maria då lystrade han till medan han som barn hjärtligt hatade farfaderns huspräst för dennes fördömande utläggningar mot allt som stred mot den Lutherska kyrkan.
När kriget är slut och föräldrarna kommer hem blir fadern utnämnd att som ambassadör resa till Paris och Franska hovet och han tager då hela familjen med sig för att barnen, särskilt sonen, skall få noblare uppfostran än som kan stå till buds här hemma och få se sig om i världen. Redan 1722 äro de dock redan hemma igen och unge Nils blir då utnämnd till Kammarherre. Ifrån vistelsen i Paris har han dock kommit i kontakt och blivit gripen av den Katolska kyrkans tro och lära vilket storligen förtryter hans stolte och från religionssvärmerier frie fader.
Denne tar nu med sin son även till Ryssland, dels för att Nils skall glömma religionsgrillerna och dels för att hava honom till hjälp ty det hade visat sig att Nils var begåvad med klar skarp blick för juridiska saker och Grevens ärende var att, som han själv förmente, av den Ryska staten få rättvisa för en del honom tillhörande gods som under kriget gått förlorade. Greven förlorade dock i sitt krav och talan och fick vända hem med oförrättat ärende men Nils Bielke stannade kvar, dels för att avvakta ärendets gång, dels att studera Ryska förhållanden. Det var då den i svenska ögon makabra händelsen inträffade som väckte upp en storm av ovilja mot den unge svensken här hemma.
Rysslands store tsar Peter I hade gått ned sig på floden Nevas is och det kalla badet ådrog sig tsaren en förkylning som ändade hans liv. När han då låg på Lit de parade och hans trogna ryssar passerade hans bår var även greve Nils med. Gripen av någon stundens hänförelse för den store riksbyggmästaren griper han när han passerar båren den dödes hand och trycker vördnadsfullt en kyss på den. Ryktet om denna gest av hängivenhet och vördnad mot Sveriges och svenskarnas störste och farligaste fiende spred sig snabbt hem till Sverige. Greve Karl Gustav, nu landshövding över Norrlands län, rasade men det som var gjort var gjort. När Nils vid hemkomsten emottagit vederbörlig straffpredikan försöker fadern att få honom in på den militära banan och han får kaptensfullmakt i regementet Royal Swedish.
Men det stannar därvid. Då försöker man att utse en lämplig maka till den underlige svärmaren och hon finnes. Fröken, Friherrinnan Hedvig Elisabet Sack, född 1708, en sund och kärnstark flicka förenade både kvinnlig och manlig storvulenhet. Det sägs att i hennes föräldrars hem var det ingen häst så svår än att hon red in den. Och efter giftermålet kunde man få se grevinnan göra sin promenad till häst över stock och sten medan gemålen mannen följde efter så långt det gick i vagn.
Bröllopet ägde rum i Stockholm den 27/8 1727. Då hade Greve Nils syster Sigrid dött bort 1726 och hans mor dör 1728. Äktenskapet emellan de båda makarna som voro så fullständiga kontraster tillvarandra blev mycket gott men barnlöst. Den starka Hedvig stod med ogrumlad uppoffrande kärlek på sin mera svage och vankelmodige makes sida i både de ljusa och mörka dagarna ända tills han går in i döden år 1765.
Greve Nils trivdes ej i Sverige utan med sin maka bosätter han sig i Paris till faderns stora förtrytelse. Vistelsen i Paris blir för Hedvigs del rätt kort. Redan 1728 eller 1729 reser hon hem. Nils stannar kvar sedan han följt henne till vägs. Deras avsked blev dem då ovetande deras sista. Omständigheterna blev så komplicerade att Hedvig stannade hemma och Nils vände aldrig åter till Sverige.
Men här hemma styrde och ställde grevinnan på gårdar och skrapade ihop större och mindre penningbelopp som hon tillsände sin i en drömvärld levande make. Många gånger fick hon försaka för att få något att skicka maken som alltid hade användning för vad som kom ty greve Nils Bielke var ett stundens barn när det gällde ekonomi. En stor hjälp hade Hedvig i sin svägerska Eva Bielke. Denna kunde ej fördraga sin broders handlingssätt utan stod på Hedvigs sida. Eva yrkade på att hon skulle taga ut skilsmässa men det var något som Hedvig ej hörde på. Eva hade blivit gift med Hedvigs broder Gabriel Sack så släktdragen var närstående.
Greve Nils Bielke kommer allt mera in i de maktägande kretsarna i den katolska kyrkan och övergår helt till denna och så löper hans livsväg som är svår att följa. Men den 10 juli 1737 är han upphöjd till Romersk Senator. Han hade nu i många år vistats i Rom. Hans upphöjelse är ju ovanlig och nu är det slut med de ekonomiska bekymren. Ett ståtligt palats, tjänare och arvoden står till hans förfogande. När 1760 budet kommer att hans trogna Hedvig är död säges det att hans känsliga själ i förtid varskott honom om sorgebudet. Hans fader kunde ej glädja sig åt sonens upphöjelse och avgick med döden 1754.
Senator Nils Bielke får lämna jordens bojor den 12:e juni 1765 och begravdes i Birgittas kyrka i Rom under stor högtidlighet den 15 juli samma år. En praktfull marmorvård utmärker hans gravplats. Han hade varit senator i 28 år och hans minne och bild i Bielkeättens långa rad står ensam för sig.”
(Text från anteckningsbok ”Bielkesläkten”, Edvin Karlsson)