Personakt Antavla

Erik Oxenstierna (Axelsson)

Riksråd, rikskansler, greve. Blev 32 år.

Far:Axel Oxenstierna (Gustafsson) af Södermöre (1583 - 1654)
Mor:Anna Bååt (Åkesdotter) (1579 - 1649)

Född:1624-02-13 Fiholms gods (utanför Eskilstuna), Södermanland 1)
Död:1656-10-23 Tyskland, Frauenberg, Preussen 1)

Äktenskap med Elsa Elisabeth Brahe (Nilsdotter) (1632 - 1689)

Vigsel:1648 1)

Barn:
Anna Margareta Oxenstierna (Eriksdotter) (1650 - 1672)
Kristina Oxenstierna (Eriksdotter) (1651 - 1711)
Axel Oxenstierna (Eriksson) (1652 - 1676)
Elisabet Oxenstierna (Eriksdotter) (1655 - 1721)
Carl Gustaf Oxenstierna (Eriksson) (1656 - 1686)

Noteringar

Erik Oxenstierna, 1624-1656, riksråd 1651, greve.

Ur en levnadsbeskrivelse, presenterat till Oxenstiernska Släktföreningen 28 augusti 1995 av David Oxenstierna:

"Den yngste sonen till Axel Oxenstierna, Erik, ärvde Axels många stora egenskaper, bland andra hans redlighet och arbetslust, hans klokhet och hans kärlek till kung och fosterland. Han var kanske inte helt och hållet sin fars jämlike i fråga om skarpt förstånd och viljekraft, men hans framgång påvisar att han förutom att vara Axel Oxenstiernas son ändå var en av tidens absolut främste män. Under sitt korta 32-åriga liv hann han med att vara guvernör till Estland, chef för Sveriges alla industri- och handelsfråger i egenskap av generaldirektör för det nybildade kommers- och handelskollegium, ambassadör, rådsherre, direktör för Riddarhuset, och under de sista två åren rikskansler likt sin far och skötte Sveriges diplomatiska förhandlingar under Karl X Gustafs krig i Polen och Preussen, där han bland annat lade grunden för den Preussiska staten.
Under samtliga dessa uppdrag åtnjöt han en stor respekt för sin förmåga, arbetslust och rättrådighet, även i de fall uppdragens mål misslyckandes, som till exempel Sveriges, Axel Oxenstiernas och Karl Gustafs stora dröm att införliva Preussen i det svenska riket.

Han var jämte Magnus Gabriel de la Gardie sin generations främste man i fråga om utbildning, beresthet och kunskaper, och utan tvekan Magnus Gabriels överman i klokhet och förmåga. Drottning Kristina, som från början hyste en avoghet mot Oxenstiernorna och gynnade Magnus Gabriel de la Gardie, visade med tiden mer och mer förtroende för Erik tills han, jämte Axel, var Kristinas utan tvekan mest anförtrodde rådgivare. Och under Karl X Gustaf stod Erik i en position som bäst kan jämföras med det förtroende som Gustaf Adolf hyste för Axel Oxenstierna. Han rycktes bort av en hastig sjukdom vid bara 32 års ålder. Under sitt korta liv nådde han framgångar och åtnjöt omvärldens respekt till minst lika stor utsträckning som Axel vid samma ålder, och man kan bara spekulera i vad Erik skulle ha kunnat uträtta under ett längre liv. Att han var Axels mest älskade favoritson är knappast förvånande.

Man kan naturligtvis ifrågasätta om Erik skulla ha kunna nått sina framgångar om han inte hade varit Axels son. Speciellt på 1600-talets mitt gynnades familjemedlemmar i allmänhet på ett påfallande sätt. Erik fick utan tvekan genom Axels försorg tidens absolut yppersta utbildning i Uppsala, och efter utbildningens slut sattes han i mycket höga positioner, framförallt sitt första stora uppdrag som generalguvernör över Estland vid bara 22 års ålder. Kanske mest väsentligt var att Erik hade full tillgång till sin fars erfarenhet och kunskap, och Axel lade också ner oerhört mycket tid och omsorg att rådgiva Erik på bästa möjliga sätt.

Men det finns två starka skäl att beundra Erik Oxenstierna för hans egen förmåga och tro att han var på väg att bli sin tids kanske främste man av egen kraft. Dels hade hans äldre bror Johan tillgång till minst samma utbildning, omsorg och resurser, utan att nå till närmelsevis samma framgångar och kunglig tillit trots att han var betydligt äldre än Erik. Johan anförtroddes tidigt ansvarsfulla roller, framförallt de Västfaliska fredsförhandlingarna men också ett antal andra betydelsefulla diplomatiska uppgifter. Johan åtnjöt dock aldrig sin fars fulla förtroende, ådrog sig ofta Axels bitande skarpa kritik, och togs med åren mindre och mindre i anspråk av både Axel och drottning Kristina samt Karl Gustaf.

Men framför allt vittnar Eriks egna prestationer om hans stora förmåga. I alla ämbeten som anförtroddes honom gjorde han en stark och ibland lysande insats. Han respekterades allmänt, även av de som inte var vänligt inställda till svenskarna och deras imperialistiska ambitioner. När man närmare undersöker hans korta men mycket innehållsrika karriär blir det snart uppenbart, att han rikt förtjänade det ansvar som anförtroddes honom.

Erik Oxenstierna föddes den 13/2 1624 på Fiholm i Jäders socken, den yngste sonen till Axel Oxenstierna och Anna Åkesdotter Bååt. Han började universitetsstudierna på Uppsala vid nyss fyllda nio år, vilket även enligt tidens normer var ovanligt tidigt. Anledningen tycks ha varit dels hans mors oro att han inte blev uppfostrad på riktigt sätt på grund av Axels närmast konstanta frånvaro, dels hans tidigt visade stora intresse för studier. Han var speciellt intresserad av politik och moralfilosofi, vilket lär ha glatt fadern mycket. Efter en för tiden mycket lång universitetsvistelse tills han var nitton år, lämnade ingen mindre än Adler Salvius ett rosande omdöme om Erik:

-"Jag befinner honom icke allenast margfaldigen bättre vara funderad in humanioribus literis, philosophia, theologia och jurisprudentia än någon hans like härtill hafver varit, af alle dem som i månge år tillförene hafva begifvit sig till främmande land, utan ock af en ifrig intention, att ännu vidare excolera alle de studier och excercitier, förmedelst hvilke han må i framtiden kunna göra fäderneslandet god tjenst. Han hafver därhos ett godt judicium naturale, och är i umgänge med hvar man urban och modest, att han med sådane ineseantibus moribus hafver hos allom ett godt namn förvärfvadt, så att hvar man ominerar, att det skall blifva en vacker herre".

Axel ägnade ett mycket stort intresse för Eriks framsteg, skrev långa brev med anmodningar ocxh goda råd, och använde sig av många olika personer, däribland Eriks äldre bror Johan, för att inhämta information om Eriks studieflit. Axels uppenbara kärlek för den yngste sonen tog sig också det uttryck att Erik fick ofta komma med till rådskammaren och riksdagen för att få en förstahandsförståelse om hur Sveriges styrande fungerade.

Erik hade alltid haft en klen hälsa, och detta i kombination med hans uppenbara intellektuella talanger gjorde honom idealisk för den civila ämbetsmannabanan. Efter en peregrinationsresa, som till skillnad av många andra unga adelsmän Erik till största delen ägnade åt studier, började Erik sin karriär. Hans första officiella framträdande efter universitetstiden var 1645, då Axel av drottning Kristina mottog sitt grevebrev samt donation av Södermöre grevskap. Axel överräckte omedelbart grevebrevet till Erik som stod vid hans sida, och som fick gå fram och kyssa drottningens hand.

Axel Oxenstierna kunde till viss utsträckning välja sin sons ämbete, och föredrog hovet eftersom Erik då kunde få ständiga råd av sin far och även vara i daglig kontakt med drottningen. Under 1645 vistades alltså Erik vid hovet, där han jämte Magnus Gabriel de la Gardie var den främste unga mannen. Erik kunde inte mäta sig med Magnus Gabriel i fråga om yttre elegans eller utseende, och stod därmed inte drottningen lika nära, men var samtidigt mer än väl Magnus Gabriels jämlike i fråga om begåvning och kunskaper. de la Gardie och Oxenstiernorna var stora rivaler, med många anhängare till vardera parti vid hovet, och det var kanske därför som mycket besvärande rykten uppstod om Erik och drottningen.

Talet om rikskanslerns ambition tog sig nämligen det uttrycket att han sades söka drottningens hand för Erik. Det finns ingenting i hans brevsamlingar som stödjer detta, och eftersom Kristina under denna tid var i högsta grad avundsjuk på Axel samt hyste en viss ovilja gentemot Erik, är det troligt att ryktet hade sitt ursprung antingen hos de la Gardies anhängare, hos pfalzgreven Karl Gustaf, eller någon annan av Oxenstiernornas många avundsmän. Hur det än förhöll sig var detta en starkt bidragande orsak till att Erik genom Axels försorg 1646 skickades bort från hovet till Estland som generalguvernör.

Uppdraget i Reval var Eriks första stora prov på sin förmåga. Trots att han bara var 22 år gammal vid tillträdet, blev hans tid som generalguvernör epokgörande för Estlands utveckling. Uppgiften var svårhanterlig framförallt eftersom det i Estland huvudsakligen styrande tyska riddarskapet både åtnjöt en hög grad av formell självbestämmanderätt från Sverige, samt överhuvud taget inte ansåg sig lyda under Sverige i annat än formell bemärkelse. De svenska guvernörerna var därför tvungna att vinna den estniska adelns förtroende och samarbetsvilja, och kunde inte utöva maktpolitik i någon större utsträckning. I detta lyckades Erik bättre än någon av sina företrädare. Under sina 6 år i Reval ägnade sig Erik intensivt åt att utveckla Estlands institutioner i nära samarbete med de lokala potentaterna. Han genomdrev stora reformer inom kyrkan, det militära försvaret, handeln och postväsendet, och framförallt rättsväsendets organisationer. I dessa göromål vann han rikskanslerns beröm och hela landets aktning, inte minst för sin praktiska klokhet och vilja att samarbeta med den lokala adeln samtidigt som han stod mycket fast vid Sveriges intressen.

När drottningen återkallade Erik Oxenstierna sommaren 1652, var det antagligen hans visade intresse för att främja den estländska handeln som gjorde att han snart blev Generaldirektör över Kommerskollegium eller Generalhandelskollegium, som det på grund av en ny mycket utökad instruktion kom att heta. Erik hade därmed högsta ansvaret för rikets affärsverksamhet, både inrikes industri och utrikeshandeln. Detta var en stor uppgift, speciellt i början på 1650-talet. Det kanske främsta målet för svensk politik i det 30-åriga kriget var att upprätta kontroll över Östersjön som en “svensk insjö.” Vid Västfaliska freden 1648 hade detta, som var Axel Oxenstiernas livsmål, bara delvis uppnåtts. Efter fredens utbrott övergick utrikespolitiken i att uppnå samma mål med andra medel , och där spelade handelspolitiken en mycket stor roll. Erik Oxenstiernas främsta uppgift kan därmed ses vara att aggressivt säkerställa svensk kontroll över all Östersjöhandel. För att uppnå detta mål arbetade Erik intill sin död intensivt med att befodra den svenska handeln främst på nederländernas bekostnad. Metoderna inkluderade bl.a. att söka handelsförbindelser med främmande länder, att utvidga den så kallade skeppsfriheten, reform av tullväsendet, starkt främjande av de ostindiska, västindiska, och afrikanska handelskompanierna, inklusive den svenska kolonisationen av Delaware.

Samtidigt som han var Generaldirektör över handelskollegium deltog Erik Oxenstierna vid sin fars sida i diplomatiska underhandlingar, speciellt med Generalstaterna (nederländerna) och England. Trots spänningarna mellan England och Sverige på den tiden vann Erik den berömde ambassadören Whitelockes respekt i förhandlingarna som på grund av Axels sjukdomar Erik delvis skötte själv. Redan vintern 1650-1651 hade Erik i högsta grad också vunnit drottning Kristinas gunst. Enligt mångas vittnesbörd insåg hon hans duglighet och han stod i hög “consideration.” Erik hade visat sig överlägsen alla sina jämnåriga rivaler, inklusive Magnus Gabriel de la Gardie som också hade sjunkit starkt i drottningens anseende. Någon gunstling blev dock Erik aldrig. Han var en duglig och högt anlitad ämbetsman, men kunde inte räknas som en smidig hovman. Han utnämndes till rådsherre hösten 1652, 28 år gammal, och deltog sedan officiellt i rikets förhandlingar. Hans anseende var så gott att när Axel insjuknade i augusti 1654 var Erik det uppenbara valet som rikskanslerns efterträdare. Detta var uppenbarligen Axels önskan, men Erik hade visat under de gångna årens förhandlingar att det inte fanns någon som kunde tävla med honom i förmåga om befattningen som rikskansler. Den 20 augusti 1654 utnämndes Erik till vicekansler, och efter Axels död den 28 augusti fick Erik fullmakt som rikskansler den 20 oktober 1654.

Våren 1654 avsade Kristina sig Sveriges krona. Eriks första mycket känsliga uppdrag för den nye kungen, Karl X Gustaf, blev att från Holstein hemföra den blivande drottningen Hedvig Eleonora. Han lyckades med framgång i förhandlingarna med det Gottorpska hovet, och Erik intågade högtidligen till bröllopet den 24 oktober med prinsessan vid sin sida, och höll det stora festtalet till brudparet. Den unga drottningen beskrevs för övrigt vid det tillfället av samtida brevskrivare som “en skön, dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa.”

Nästan omedelbart blev Erik också direktör över Riddarhuset genom ett val - alltså inte en utnämning - av ridderskapet och adeln. Han blev också utnämnd till lagman över Norrland likt sin far, men detta ämbete tycks inte ha inneburit några egentliga arbetsuppgifter. Utan sin far vid sin sida inledde Erik nu sin utan jämförelse viktigaste period, som Sveriges högste ämbetsman, diplomat och utrikespolitiker. Under de två år han var rikskansler var Erik inblandad i snart sagt samtliga utrikes- och inrikespolitiska frågor. Dessutom fortsatte han i sina tidigare befattningar, framförallt generaldirektör i Handelskollegium. Men det var framförallt tre stora frågor som tog Eriks tid i anspråk 1654-56.

Det största inrikespolitiska problemet under Eriks rikskanslersperiod var reduktionsfrågan. Redan 1650 hade Erik spelat en ledande roll jämte Axel i råds- och utskottdiskussionerna. Hans uppfattning var snarlik faderns, det vill säga att landets gods skulle vara i enskilda händer, och att bönderna rättigheter som fria markägare skulle försvaras. Däremot skulle adeln ha skyldigheter såväl som rättigheter, och ingen var en starkare kritiker mot adelns slöseri än Axel. Ordning, sparsamhet och offervillighet var den grund som staten skulle byggas på. I stället för godsindragninar skulle adeln göra kontributioner i pengar och natura. Axel ogillade också skarpt drottning Kristinas enorma slöseri och godsdonationer. Men utöver dessa uppfattningar var Axel och Erik motståndare till en allmän reduktion.

Vid 1655 års riksdag utarbetade Erik ett koncept, som han i stora huvuddrag också drev igenom som riksdagsbeslut. Erik ville framförallt reda upp förvaltningen, donationsbrev skulle noga granskas, vissa av Kristinas excesser skulle dras in, osv. Men bristen i statsfinanserna var dessa reformer ej avsedda att råda bot på. För att lösa underskottet ville Erik höja skatter och eventuellt få intäkter genom ett blivande krig. Erik var tvungen att gå längre mot en allmän reduktion än han ville, till exempel fick han genast acceptera att någon ersättning inte kunde garanteras för godindragningar. Men genom ett idogt förhandlingsarbete mellan ständerna och ett bemödande att lugna de upphetsade sinneslagen kunde ett riksdagsbeslut framarbetas som var acceptabelt för kungen, högadeln och ständerna. 1655 års reduktionsbeslut var alltså i hög grad Erik Oxenstiernas verk.

De utrikespolitiska frågorna var delvis sammanlänkade med finansproblemen, speciellt genom svårigheterna att underhålla armeerna i Polen och Tyskland. Men den övergripande frågan var Sveriges ställning som stormakt i Europa och framfallt kontrollen av Östersjön. Från mitten på 1500-talet till slutet på 1700-talet var Sveriges stora utrikespolitiska strävan att effektivt kunna försvara sina yttre gränser samt Östersjöhandeln. Från utgångspunkten i Estland 1561 var de nästa seklets territoriala erövringar i Baltikum, Polen och Tyskland framförallt en strävan att effektivt kunna försvara gränserna och handelslinjerna. Mot offensiva motståndare sågs ständigt mera erövringar för att skapa buffertzoner som bästa försvaret. Gustav II Adolfs och Axel Oxenstiernas livsverk var framfallt att försöka göra Östersjön till en svensk insjö, och där spelade Preussen, Pommern och övriga delar av norra Polen och Tyskland en avgörande roll. Vid Axels död var hans livsverk inte fullgjort, och under Karl X Gustav fortsatte Erik Oxenstierna den svenska strategien.

Efter trontillträdet invaderade Karl X snart Polen. Från början var målet i alla fall delvis att försöka erövra Polen. Under 1655 års gång visade sig dock detta vara ogörligt, och målsättningen minskades till att dela Polen och tillförskansa framförallt det strategiskt väsentliga Preussen för Sveriges räkning. Dessa förlopp var inte bara militära utan också i högsta drag fyllda av diplomatiska förhandlingar, framförallt med Brandenburg och Polens potentater. Händelseförloppen var tämligen invecklade och det finns inte utrymme här att beskriva dem i detalj. Erik Oxenstierna ledde dessa utvecklingar, och samtliga fördrag från den tiden var utvecklade och förhandlade främst av honom. Däribland märks underhandlingarna i Warsava och Brandenburg hösten 1655, fördraget i Königsberg januari 1656, nya underhandlingar med Brandenburg och nederländerna 1656, samt fördragen i Marienburg juni 1656 och Elbing september 1656. Under 1656 var Erik förutom alla andra ämbeten också generalguvernör över Västpreussen, med uppdrag att försvara Sveriges intressen där samt att om möjligt sluta vapenstillestånd med Brandenburg.

Genom fördragen i Marienburg och Elbing hade Erik träget fört Sverige närmare målet att besätta Preussen och därmed säkerställa Sverige som stormakt. Detta var också Axels och föregående generationers politiska testamente. Men försöket gick om intet. Svenskarna var synnerligen impopulära i Preussen och stora uppror förekom. Dessutom attackerade Ryssland Sverige. Karl X Gustav blev kanske övertygad om att situationen inte var hållbar och kort före Erik Oxenstiernas död började han kringå sin kansler och förhandla med kurfursten av Brandenburg direkt. Resultatet var bland annat att Ostpreussens suveränitet erkändes. Detta satte ett definitivt stopp för Sveriges strategiska mål i södra Östersjön, samt Axel och Erik Oxenstiernas planer. Fördraget i Labiau var också den vändpunkt där Preussen skapades som suverän stat.

Erik Oxenstierna insjuknade den 16 oktober av en smittosam feber och dog den 23. Han skonades därmed från att underteckna det förudmjukande fördrag som omintetgjorde hans strävanden de sista två åren och möjligheten att genomföra hans fars politiska testamente. Han efterlämnade hustrun Elsa Elisabeth Brahe, med vilken han gifte sig 1648. Hans giftermål var i alla fall delvis påskyndat av behovet att avvärja tal om rikskanslerns planer att förmäla Erik med drottning Kristina. Elsa var ingen skönhet eller större begåvning, men hon var “dygdig” och “amiabel.” De hade fem barn.

Eriks död beklagades allmänt, ock Karl X Gustaf kände förlusten djupt. Rikskanslerämbetet förblev obesatt under hela hans regeringstid. Även om Erik var den utan tvekan mest inflytelserika ämbetsmannen under kungen, och trots att han hade många av sin fars stora egenskaper, uppnådde han aldrig sin fars stora inflytande över kungen. Dels var Erik yngre än Karl Gustaf, och de hade även varit ungdomsrivaler, och förtrogna vänner blev de aldrig. Erik uppnådde viktiga resultat i det polska kriget genom fördragen i Königsberg, Marienburg och Elbing, men freden i Roskilde som var Karl X Gustafs stora verk fick han aldrig uppleva.

Erik sades vara arbetsam, klok, försiktig, duglig och trogen sin kung och fosterland. Han var sin fars jämlike i alla dessa avseenden, däremot var han “fåfängare, ömtåligare till lynnet, lite mera spekulativ och mindre praktisk, och även mindre kraftfull.” Man måste dock komma ihåg att han bara var 22 år gammal när han blev guvernör i Estland, 30 när han blev rikskansler, och 32 när han dog. Man kan bara spekulera i hur Sveriges historia skulle ha utvecklats med Erik Oxenstierna som ledare för förmyndarregeringen och kansler under Karl XI Gustaf i stället för Magnus Gabriel de la Gardie".


Källor

1)Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenske män - utgivet i 23 band mellan åren 1835-1857