Gustaf Vasa (Eriksson)

Prins. Blev högst 39 år.

Noteringar

Erik och Karins son Gustav gick äventyrliga öden till mötes. Han var en kort tid svensk tronföljare, en rang han miste redan vid ett halvårs ålder, när Erik störtades av brodern Johan.

Han landsförvisades av det svenska riksrådet 1575 och övergick i Polen till den katolska läran. Tidvis levde han i stor fattigdom och påstås i tiggardräkt ha åsett sin kusin Sigismunds högtidliga intåg i Krakow. Till Sverige fick Gustav inte återvända, trots modern Karins enträgna böner.

Den ryske tsaren Boris Godunov försökte utnyttja Gustavs formella anspråk på den svenska tronen och bjöd in honom till Moskva under 1600-talets första år. När han anlände till Moskva rönte han en storslagen behandling som kunglig person. Men Boris insåg att Gustav inte hade politiska ambitioner och tog sin hand från den tilltänkte tronpretendenten.

Efter att ha varit medhjälpare åt kejsar Rudolf i hans alkemistiska experiment, hamnade han slutligen i Ryssland, där han dog, 39 år gammal. En gång fick han tillfälle att träffa sin mor, Karin. Det var i Reval 1596, men de kunde knappast samtala, eftersom han hade glömt sitt modersmål. Därefter fortsatte den olycklige Gustavs landsflykt till dess han avled i Kashin, 18 mil norr om Moskva, 1607. Där fick han en obetydlig grav sedan stadskommendanten hade förskingrat de pengar, som tsaren sände för hans begravning.

Gustav beskrivs som en svärmisk och vek gestalt, utan politiska ambitioner.
(Källa. bl. a. Lars-Olof Larsson - Arvet efter Gustav Vasa och C J Gardberg - Tre Katarinor på Åbo slott)

Katarina Jagellonica räddade Gustav från döden i Sverige genom att sända honom till Polen. Han gick i jesuitskolan i staden Braniewo (Braunsberg) under flera år, fast under stort hemlighetsmakeri. Gustav Eriksson hade vad man i dag kallar »skyddad identitet«. Därifrån åkte han till Padua där han studerade medicin och sen till Prag för att lära sig alkemi, men han hade alltid svåra ekonomiska problem och sökte hjälp i många utländska hov.

De som mötte Gustav beskrev honom som vek, nervös och känslig »svärmisk ända till blödighet«. I juni 1599 bjöd tsar Boris Godunov prinsen till Ryssland där han till sin stora förvåning togs emot med hedersbetygelser och för första gången i livet behandlades som den kronprins av Sverige han var. Enligt historikern Henry Biaudet skulle tsar Boris ha haft stora planer för Gustav. Den nu trettioettårige prinsen skulle gifta sig med tsarens dotter Xenia. Han skulle få Kaluga med omnejd i förläning, men hans viktigaste uppgift skulle vara att skaffa Estland och Livland till Ryssland från Sverige. Tsaren påstods ha tänkt placera Gustav som rysk lydkung i Baltikum. Men tsaren insåg snart att Gustav inte riktigt var den pådrivande härskarnatur som hade behövts för dessa uppgifter. Den veke och svärmiske prinsen hade inte några andra ambitioner än att få syssla med alkemi.

Gustav Eriksson sändes därför bort från Moskva till den lilla byn Kasjin cirka 20 mil norr om Moskva, där han avled, sjuk, fattig och övergiven av alla – år 1607, trettioåtta år gammal. Ingen vet var hans grav finns.
Hans syster Sigrid var då ingift i den svenska högadeln, hans farbror Karl var kung av Sverige med Finland, hans kusin Sigismund kung av Europas största rike, Polen-Litauen, hans kusin Anna bodde i sina två slott och kallades Polens klokaste kvinna. Alla hade glömt honom, ingen ville hjälpa honom.
(Källa: Herman Linqvist - Sverige-Polen)

Personhistoria

Källor