Claes Fleming (Larsson)
Kammarråd, lantmarskalk, överste, amiral, friherre. Blev högst 52 år.
Klas Larsson Fleming 1592-1644.
Copyright: Engstrand 2008.
Far:
Mor:
Född:
1592 Finland, Villnäs (Willnäs). [1]
Död:
1644-07-26 Danmark. [2]
Begravd:
1644-09-22 Stockholm, Värmdö. [2]
Äktenskap med Anna Snakenborg (- 1637)
Vigsel:
1618-11-24 Stockholm. [3]
Barn:
Äktenskap med Helena (Elena) Bielke (1592 - 1651)
Vigsel:
1638-08-12 Stockholm. [3]
Noteringar
Claes Fleming föddes i Willnäs i Finland 1592. Far var landshövdingen Lars Hermansson Fleming, mor Anna Horn. Han stupade den 26 juli 1644. Claes Fleming var gift med Anna Snakenborg, och efter hennes död med Helena Bjelke, riksdrotset Magnus Brahes änka. Han hade två söner och tre döttrar. Sönerna blev riksråd.
Gustaf II Adolfs regering utmärkte sig genom en anda av kraftfull verksamhet så väl i fredens som krigets yrken. En av dessa mångsidiga män, som då förvärvade ära och namnkunnighet var Claes Fleming. Sedan han, enligt tidens sed, rest utomlands till universiteten i Europa och förvärvat sin bildning, begav han sig, ännu tjuguårig, till Evert Horns här i det ryska kriget. Såsom fältherrens släkting, fick han kungens uppmärksamhet, och Gustaf Adolf insåg hastigt hans skicklighet, utnämnde honom till sin kammarherre, därefter till ryttmästare. Efter kort tid blev han sedan underamiral och slutligen riksråd.
Under det tyska kriget kallade kungen honom dit till överläggningar. Även förmyndareregeringen utnyttjade honom och visade honom stort förtroende. Han var en av dessa verksamma män, som aldrig förlora besinningen, aldrig sakna utvägar, och som genomskådade alla ämnen med en medfödd skarp blick. Inte bara befälet i fält var passande för hans lynne, utan han förstod också att ordna de inre förhållandena så att det i riket fanns utvägar, som ingen tänkt på tidigare.
När kungen t. ex. saknade värjor åt sina krigare, anlade Fleming på sin gård Vira ett klingsmide, vilket medförde att Sverige inte mer behövde köpa detta slags vapen utomlands. Detta gällde även liar för lantbruket som tidigare importerades, till dess Flemings bruk kunde tillverka sådana med god kvalitet.
När Fleming varit kammarpresident en tid och haft insikt över kammarverket och drätseln, utnämndes han av förmyndareregeringen till överståthållare i Stockholm. Detta var en ny verksamhet för Claes Fleming. Han verkställde han en mängd förbättringar, reglerade gator och torg, färdigbyggde Jakobs kyrka, stora barnhuset, repslagarebanan, slussen, m. m.
Han blev också president i kommerskollegium, som var nyligen inrättat, och genomförde ett stort arbete, han utfärdade nya författningar och tack vare Claes Fleming förbättrades handeln och näringarna.
Men mest lysande framstår han såsom nyskapare av örlogsflottan. Visserligen var Carl Carlsson Gyllenhielm riksamiral, men Fleming var den verkställande, den som egentligen arbetade för flottan och dess utrustning. När flottan löpte ut 1644 för kriget mot Danmark förde Fleming själv överbefälet. Det blev hans sista men ärofulla bedrift. Flottan bestod av 40 örlogsskepp och skulle mäta sig med den lika starka danska flottan, vilken anfördes av den tappre kung Christian IV.
Sedan Fleming förgäves sökt efter danskarna i Sundet och Kögebukten, begav han sig till Femern, för att sätta sig i förbindelse med Torstensson, som då ryckte in i Holstein. Fleming hade ankrat vid Femern, då äntligen svenska kryssare underrättade honom om danska flottans ankomst. Han hissade genast segel för att möta fienden. Att svenskarna segrade i slaget, trots att de inte erövrade eller sköt några skepp i sank, berodde på att danskarna flydde, sedan deras amiral Wind och flera befälhavare blivit sårade till döds och kungen själv förlorat sitt ena öga. I förskräckelsen över kungens svåra sår, trodde danskarna också att han var dödligt sårad, men han blev återställd men blev enögd.
Efter slaget ankrade Fleming utanför Christianspriis, men från en skans besköts fartygen från avstånd. Torstensson hade ännu inte erövrat denna skans och då inträffade olyckan, att en förlupen kula från skansen kom in i kajutan på chefsskeppet, där Fleming just stod och tvättade sig. Kulan slog av båda lårbenen och dödade betjänten, som höll tvättfatet. Trots att han blev dödligt sårad, visade Fleming stor sinnesstyrka att, innan han dog, utnämna Wrangel till sin efterträdare. Därigenom lämnade han flottan åt en befälhavare, som kunde fortsätta kriget.