1339.
Hertig Erik Magnusson hade 1302 trolovats med den norska kungadottern Ingeborg, Håkon V:s dotter. Men kriget mellan de nordiska länderna, som avslutades 1310 ändrade förutsättningarna för att ett giftemål skulle slutföras. Om hertig Erik önskade fred, måste han finna sig i att den norska jungfrun gifte sig med kung Birgers son, Magnus, som man hade avtalat. Sedan förhandlade de - igen.
Även Erik ville undvika en ny konflikt: det svenska riket skulle inte klara av ett nytt krig av en sådan omfattning. Han måste väga sina intressen mot varandra — den norska kungadottern eller ett ordnat förhållande till den danske kungen Erik Menved, som skulle säkerställa det han redan hade uppnått. Han valde det senare. Den svenske hertigen och den danske kungen utarbetade en fredsplan som innebar att hertig Erik godtog att han förlorade den norska kungadottern. Istället erbjöd sig den danske kungen att inlemma honom i sin egen familj.
Erik skulle gifta sig med Erik Menveds systerdotter, som hette Sofia av Mecklenburg-Werle och var dotter till Erik Menveds syster Richiza, som hade gift in sig den mecklenburgska furstesläkten. Liksom jungfru Ingeborg av Norge var Sofia också bara ett barn. Hon skulle skickas till hertig Eriks hov till vintern och uppfostras där. Erik skulle behålla Norra Halland som ett län under den danska kronan, inte under den norska. Så skulle freden återupprättas i hela Norden och kung Håkon av Norge skulle inte få någonting alls.
(Källor: Tore Skeie - Jungfrun från Norge och Danmarks Nationalmuseum - Unionsdrottningen - Margareta I och Kalmarunionen)