Magnus Gabriel De la Gardie

Greve, rikskansler, riksdrots, lagman över Västergötland och Dal. Blev 63 år.

Äktenskap med Maria Eufrosyne av Pfalz-Zweibrücken (1625 - 1687)

Noteringar

De la Gardie, Magnus Gabriel 1622-1686, rikskansler; greve; son till Jakob Pontusson de la Gardie.

De la Gardie, som var en lysande representant för den svenska högadeln under stormaktstiden, vann drottning Kristinas ynnest och begåvades med höga utmärkelser och stora förläningar. "Rikskanslern är säkerligen den vackraste mannen i världen", sammanfattade florentinaren Lorenzo Magalotti sina intryck av den ståtlige Magnus Gabriel.

Magnus Gabriel hade som lärare den ryktbare Björnklou och fortsatte under dennes ledning sina studier vid Uppsala akademi. Han reste 1640 utrikes i sällskap med Erik Oxenstierna och blev efter hemkomsten 1644 överste vid Svea livgarde. Han deltog i fälttåget i Skåne 1645 och blev därefter ambassadör i Frankrike.

År 1647 utnämndes han till riksråd och var general i Tyskland 1648, utnämndes 1649 till generalguvenör över Livland, 1651 till riksmarskalk och 1652 till riksskattmästare. Han var riksmarskalk 1651-1653 och var gunstling hos drottning Kristina men senare föll han dock i onåd. Han var även generalguvernör i Västergötland, kansler för Uppsala universitet, rikskansler 1660, ledare av förmyndarregeringen 1660-72

Den 7 mars 1647 gifte han sig med Maria Eufrosyne av Pfalz och deras bröllop stod på Stockholms slott. Antagligen var det efter påtryckningar från drottning Kristina som bröllopet äntligen blev av. De la Gardie var ju gunstling till drottningen, och det sägs att drottningen själv var intresserad av honom men att hon inte kunde gifta sig med honom för det var under hennes "stånd". Drottningen ville dock alltid ha Magnus Gabriel vid sin sida och hon överöste honom också med titlar och gåvor – som slott och förläningar.

Magnus Gabriel de la Gardie och Maria Euphrosyne fick kungsgården Höjentorp (gården ligger i Valle härad mellan Skara och Skövde) i bröllopsgåva av drottning Kristina 1647. Greven lät vid jaktslottets sida uppföra en praktfull barockanläggning med slottsbyggnader av trä.

Maria Eufrosyne och Magnus Gabriel fick tillsammans elva barn, men endast tre av dessa nådde vuxen ålder. Av de överlevande barnen dog sonen ogift och de båda döttrarna gifte sig, men endast Hedvig fick ett barn, en son.

När Magnus Gabriel föll i onåd hos Kristina 1653 blev både han och hans familj tvingade att lämna hovet. Året därpå abdikerade emellertid drottning Kristina och Maria Eufrosynes bror, Karl X Gustav, blev kung. Han upphöjde henne till prinsessas värdighet, vilket dock inte sågs med nådiga ögon av alla. Hennes äktenskap med Magnus Gabriel förefaller ha varit lyckligt, men de yttre omständigheterna förmörkades genom de olyckor som framkallades genom reduktionen där de förlorade nästan allt de ägde. Trots ett beslut 1680 som sade att flertalet egendomar skulle reduceras till kronan och ingå i indelningsverket, förblev Höjentorp i paret de la Gardies ägo fram till deras död.

Han hade 1647 blivit svåger till den blivande Karl X Gustav och blev i enlighet med dennes testamente 1660 rikskansler och medlem av Karl XI:s förmyndarregering. Såsom en av rikets största jordägare uppmuntrade han förläningssystemet och stimulerade knappast till någon större sparsamhet. Hans franskvänliga utrikespolitik och olyckorna under 1675-79 års krig medförde att han förlorade sitt inflytande.

Magnus Gabriel blev 1680 riksdrots, vilket innebar en reträtt från rikspolitiken. Förmyndarräfsten och reduktionen drabbade honom hårt. Sin största insats gjorde De la Gardie som frikostig mecenat och främjare av konst och vetenskap. På hans initiativ inrättades 1666 Antikvitetskollegium.

Magnus Gabriel byggde och byggde till flera slott: Karlberg, Venngarn, Läckö, Mariedal, Jacobsdal (Ulriksdal) och ägde en tid även slottet Arensburg på Ösel. Magnus Gabriel och hans hustru Maria Eufrosyne ägde över 1000 skattepliktiga gårdar i Sverige och Östersjöprovinserna.

Fadern, Jacob, fick 1615 Läckö slott som förläning och han genomförde stora om- och tillbyggnader, bland annat fullbordades huvudborgens tredje våning. Sonen Magnus Gabriel övertog slottet och grevskapet 1652 efter faderns död och fortsatte 1654 med stora byggnadsarbeten på slottet, bl.a. tillkom en fjärde våning i huvudborgen och en rad konstnärer dekorerade väggar och tak. Även slottskyrkan tillkom under Magnus Gabriels tid.

Magnus Gabriel avled i armod 1686, sedan han genom förmyndarräfsten även tvingats betala en oerhörd stor summa pengar. Han är begravd i Varnhems klosterkyrka.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Stöldgods från trettioåriga kriget: Silverbibeln

Codex argenteus utgörs av de fyra evangelierna på gotiska. Översättningen gjordes av biskop Wulfila på 300-talet, just den här boken framställdes dock på 500-talet, troligen i Ravenna för en kung Theoderiks räkning. Boken utgörs av tunna purpurfärgade pergament av mycket hög kvalitet, texten är skriven med guld- och framför allt silverbläck. Det är det senare som gett boken dess namn, inte de långt yngre silverpärmarna. Det som mer än något annat gör boken värdefull är dock det faktum att texten utgör den i särklass längsta bevarade på gotiska.

Man vet att Silverbibeln fram till 1500-talet fanns i ett benediktinerkloster i Werden i Ruhrområdet, där den kanske funnits ända sen 700-talet. Kejsar Rudolf II förde den sedan - gissningsvis utan klostrets samtycke - till det kejserliga biblioteket i Prag, där den 1648 blev svenskarnas byte och sålunda hamnade i Stockholm.

Vad som av någon anledning är mindre känt är vad som sedan hände med boken. Drottning Kristina (som var mycket generös med statliga medel) gav den till bibliotekarien Isaac Vossius som tog med den hem till Nederländerna. Där köptes den av Magnus Gabriel de la Gardie, som efter att ha försett den med silverpärmar skänkte den till Uppsala universitet, där den hamnade 1669.

Silverbibeln har alltså varit ett krigsbyte, men har sedan 1648 skänkts, sålts och skänkts igen. Att den, som ibland hörs, borde lämnas tillbaka till Prag är huvudlöst, den hör ju inte mer hemma där än i Uppsala. Klostret i Werden finns inte längre, inte heller finns det någon gotisk nation som kan göra anspråk på den. Den enda orten som skulle kunna komma på fråga vore i så fall Ravenna, men där borde man väl redan ha fått betalt för arbetet. Och som Ingemar Unge formulerar det:
"Vi återlämnar inte Skåne, så varför Silverbibeln?"

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Två av de mest uppmärksammade stöIderna av kulturskatter i det svenska förgångna berör en och samma sak: Silverbibeln, en unik skrift med de fyra evangelierna på gotiska, skrivna med silver- och guldskrift på purpurfärgat pergament i Italien under första hälften av 500-talet.

Verket hamnade i slutet av 1500-talet i kejsar Rudolf II:s bibliotek i Prag, där det stals av våra soldater i trettioåriga krigets slutskede. Kuppen räknas som en av svenskarnas största kriminella bravader genom tiderna (vi fick med oss mycket mer än bara Silverbibeln), och tack vare westfaliska freden några månader senare behövde vi inte lämna tillbaka någonting. Freden legitimerade samtliga krigsbyten.
Silverbibeln placerades i drottning Kristinas bibliotek, där den samlade damm till i ett 1654, då den skänktes som del av slutlönen till bibliotekarien Isaac Vossius, som besviken tog med sig boken till Nederländerna. Vossius hade ingen aning om vilken dyrgrip han råkat få, utan karaktäriserade den och som en av många böcker som endast var ”värda att läsas på afträdet”. Sedan hans lärde morbror ögnat igenom verket blev det annat ljud i skällan, och 1662 sålde Vossius boken till Magnus Gabriel de la Gardie för 400 riksdaler.

De la Gardie donerade den till Uppsala universitetsbibliotek, där den var tämligen ohotad till 1995, när några tjuvar slog till. Vad tjuvarna inte visste var att de i själva verket bara stal silverpärmama samt de två (mycket kända och därmed osäljbara) blad som visades upp för allmänheten. En månad senare fick polisen genom ett tips veta att de stulna föremålen låg i förvaringsbox 198 på Stockholms centralstation.
Föremålen återfördes till Uppsala, och några dagar senare arresterades de skyldiga. I Uppsala konstaterades att händelsen när allt kom omkring inte var särskilt uppseendeväckande. Den normala lånetiden på en bok är ju en månad.
(Text: Dick Harrison i Svenska Dagbladet 17 februari 2019)

Personhistoria

Källor