Personakt Antavla

Johan Banér (Gustafsson)

Riddare, riksråd, fältherre, generalguvernör i Pommern. Blev 44 år.

Far:Gustaf Banér (Axelsson) (1547 - 1600)
Mor:Kristina Sture (Svantesdotter) (1559 - 1619)

Född:1596-06-23 Stockholm, Djursholms slott 1)
Död:1641-05-10 Tyskland, Halberstadt 2)
Begravd:Stockholm, Riddarholmskyrkan 3)

Äktenskap med Katarina Elisabeth von Pfuel (1598 - 1636)

Vigsel:1623 2)

Barn:
Gustaf Adam Banér (Johansson) (1624 - 1681)
Christina Barbro Banér (1627 - 1650)
Anna Banér (1635 - 1636)
Catharina Banér

Äktenskap med Elisabet Juliana av Erlach (- 1640)

Vigsel:1636-07-25 1)

Äktenskap med Johanette (Johanna) Margareta av Baden-Durlach

Vigsel:1640-09-16 Tyskland, Franken, slottet Arolsen 2)

Noteringar

Banér, Johan (Jan) 1596-1641, en av Sveriges främsta fältherrar och taktiker; son till Gustav Banér.

1615 drog Johan, född 1596, ut i det ryska kriget tillsammans med Gustav II Adolf och brodern Axel. Vid framkomsten till Pskov fick han tjänst hos storebror Svante, som redan var där. Här påbörjade Johan sin militära utbildning.

Johan Banér, som blev riksråd och general 1630, hade till fulländning lärt sig krigskonsten under Gustav II Adolfs fälttåg. 1631 hade han befälet över högra flygeln vid slaget vid Breitenfeld.

Han utnämndes till fältmarskalk 1634 och bemästrade krisen efter nederlaget vid Nördlingen. Med sin nyorganiserade armé segrade Banér vid Wittstock 1636. Sverige vann drabbningen överlägset, men till priset av tretusen döda. Han ryckte in i Sachsen, men tvingades följande år retirera och lyckades genom ett mästerligt återtåg föra armén tillbaka till Pommern ("återtåget från Torgau").

1638 utnämndes han till överbefälhavare för de svenska trupperna i Tyskland och till generalguvernör i Pommern. Efter segern vid Chemnitz 1639 företog Banér följande år en misslyckad stormning av Regensburg, vilket tvingade honom till ett återtåg, under vilket han avled kl. 4.15 på morgonen den 10 maj 1641. Dödsorsaken var skrumplever.

Barndom och ungdomsår

Johan Banér föddes den 23 juni 1596. Han var son till adelsmannen Gustav Axelsson Banér, som avrättades tillsammans med sin bror Sten Axelsson Banér vid Linköpings blodbad år 1600. De avrättades därför att Karl IX, som hade tagit makten, var rasande på dessa två inklusive fler adelsmän, eftersom de hade stött Karl IX:s brorson och politiska fiende kung under i slutet av 1590-talet. De hade därmed opponerat sig mot som under detta avsättningskrig kämpade för att avsätta kung Sigismund, så att han själv skulle kunna ta makten. Karl IX drog även in släkten Banérs gods och gårdar. Men när Karl IX:s son kom till makten så försonade sig ätten Vasa med familjen Banér genom att Gustav Adolf gav tillbaks dem deras egendomar. Detta kom att leda till en mycket nära vänskap mellan Gustav Adolf och Johan Banér.

Johan Banérs krigskarriär

Tack vare den nära vänskapen med kungen blev Johan Banér mycket tidigt militär. Enligt ögonvittnen ska Johan Banér ha varit en lysande krigare eftersom hans tapperhet i krig fick honom att framstå som om han var en riktig krigsveteran trots att han egentligen hade betydligt mindre erfarenhet. Denna tapperhet kom att leda till att Johan snabbt steg i graderna. Vid bara 25 års ålder blev han överste, efter att han visat stor tapperhet och skicklighet vid svenskarnas erövring av Riga. Senare utsågs han till kommissarie vid första Stuhmsdorferfördraget 1629, senare blev han generalmajor över hela svenska armén 1631. Johan Banér var en av Gustav Adolfs främsta och mest betydelsefulla fältherrar och i Gustav Adolfs deltagande i trettioåriga kriget bidrog Johan Banér bland annat till segern vid Breitenfeld som blev Gustav Adolfs stora krigshändelse under dennes levnad.

Johan Banér följde Gustav Adolf i alla krigen ända till slaget vid Nürnberg 1632 där Johan Banér var en av de många krigarna som skadades allvarligt. Han kunde då inte delta i striderna förrän han var frisk igen. I november fick han veta att Gustav II Adolf hade stupat vid Lützen. Johan Banér blev till en början väldigt chockad och funderade på att vara med när Gustav Adolfs lik skickades hem till Sverige och efter det tänkte han lämna sin karriär inom armén. Rikskanslern Axel Oxenstierna fick honom dock på andra tankar och påpekade att det var viktigt att uppfylla Gustav Adolfs livsuppgift att göra Sverige till något stort. Johan Banér fortsatte med sitt fältherreyrke och efter att svenska armén under ledning av Gustaf Horn och Bernard av Sachsen Weimar hade fått uppleva ett stort nederlag mot de kejserliga trupperna i slaget vid Nördlingen 1634 så kom Johan Banér snart att nå upp till kulmen av sin ryktbarhet.

Johan Banérs fälttåg 1636-1638

Efter att den svenska armén besegrats stort av den kejserliga armén vid Nördlingen förlorade Sverige den prestige och respekt som landet haft under trettioåriga kriget ända sedan . Många av de tyska furstarna som var allierade med svenskarna bröt sina relationer med Sverige och slöt fred med svenskarnas fiende, den tyskromerske kejsaren Ferdinand II. Det var då Johan Banér kom in i bilden. Han blev utsedd till ny fältmarskalk över svenska armén. När han hade fått reda på att de kejserliga hade intagit Magdeburg så bestämde han att den svenske armén skulle anfalla den kejserliga armén med alla tillgängliga trupper.

Den 24 September 1636 möttes den svenska armén och den kejserliga armén i ett fältslag vid Wittstock . Trots att den svenska armén var mycket mindre än den kejserliga och att utgångsläget var mycket dåligt för svenskarna lyckades Johan Banér genom en skicklig plan segra över de kejserliga trupperna. Planen gick ut på att den svenska armén skulle dela upp sig så att centern och högerflygeln skulle gå till anfall mot de kejserliga medan den vänstra flygeln skulle göra en kringgående rörelse och anfalla fienden i ryggen. Planen lyckades och Johan Banér vann en av svenskarnas största segrar under hela trettioåriga kriget. De kejserliga drevs till panik när Johan Banérs plan kom till verket och när det kejserliga rytteriet flydde tillsammans med fotfolket så resulterade det hela i att Johan Banér hade vunnit en lysande fältseger.

Segern gjorde att svenskarna återhämtade sig från nederlaget vid Nördlingen och det blev nu än en gång jämställt mellan svenskarna och de kejserliga. Det verkade dock som att jämställdheten var på väg att hotas igen då Johan Banérs armé hade nått staden Torgau vid Elbe. De kejserliga omringade nämligen staden och de fick ständigt förstärkningar. Johan Banér och hans armé drabbades av brist på livsmedel och han var därmed tvungen att handla snabbt. Han förde ett återtåg österut mot Oder och sedan över floderna Oder och Warthe men då upptäckte han att de kejserliga hade spärrat vägen till Hinterpommern. Vid detta tillfälle visade Johan Banér vilken duktig strateg han var.

Han lyckades nämligen sprida ut ett rykte om att han tänkte fortsätta marschera österut mot Polen. Detta rykte var givetvis något som de kejserliga fick höra talas om och de marscherade därmed österut för att än en gång stoppa Johan Banér. Men medan de kejserliga marscherade österut mot Polen så marscherade den svenska armén åt väster tillbaka till Oder där armén satte sig i säkerhet bakom Oder. Detta snilledrag blev snabbt känt genom visor och flygblad som hyllade Johan Banér för dennes sätt att grundlura de kejserliga att marschera österut. Den då mycket belåtne och stolta Johan Banér sa några berömda ord angående hans snilledrag: "De hade mig i säcken, men de glömde att knyta till den."

Även om Johan Banér hade visat sig vara en lysande fältherre så hade Sverige under de senaste åren förlorat många av de tyska provinserna i Tyskland. Pommern var den enda provinsen Sverige hade kvar av alla de provinser som de haft några år tidigare då Gustav II Adolf var vid liv. Men även Pommern hotades att förloras eftersom Johan Banérs lilla armé ständigt förföljdes av kejsarens stora armé, som dessutom brände och plundrade det som inte hade förstörts av tyska städer, byar m m. Men Johan Banér lyckades faktiskt även att lösa detta problem genom att utan förstärkningar hemifrån omorganisera sin armé för att hålla fienden sysselsatt. Detta ledde till att den kejserliga armen efter en lång tid av uppehållande verksamhet tvingades att lämna området. De båda arméerna hade nämligen bränt och plundrat så mycket att den kejserliga armén inte kunde försörja sig på något i området.

Johan Banérs fälttåg 1638-1641

1638 fick Johan Banér stora förstärkningar som han blev ensam befälhavare över. Han blev dessutom guvernör över Pommern. Ett nytt fördrag slöts med kardinal Richelieu i Frankrike vilket gav svenska armén pengar och trupper från Frankrike. Med hjälp av alla dessa trupper och andra lysande fältherrar, bland andra Lennart Torstensson, kunde Johan Banér bryta sig in i Sachsen. 1639 vann han ännu en seger vid Chemnitz vilket skulle leda till att många människor skulle få smaka på krigets grymhet. Johan Banér lät nämligen sin armé plundra och härja fritt i tyska städer under sitt fälttåg. Han hade aldrig varit någon disciplinerad fältherre som ville att soldaterna skulle följa stränga krigslagar. Snarare tvärtom.

Johan Banér brydde sig inte om hur civilbefolkningen mådde. Han lät soldaterna göra vad de ville med civilbefolkning utan att de på något sätt straffades för vad de gjorde. Johan Banér beskrivs själv som en fyllebult som var svår att samarbeta med. Det hände till och med att hans ständiga drickande av alkohol gjorde att diplomater fick vänta utanför hans tält i flera dagar innan den svenske befälhavaren kunde bete sig tillräckligt disciplinerat för att möta diplomaterna. Dock försämrade aldrig hans drickande hans skicklighet som fältherre. Många personer påstår att han var bäst i fält när han var berusad vilket inte var fallet med Johan Banérs motståndare, den kejserliga befälhavaren Gallas, som också var en riktig fyllebult.

Johan Banér gifte sig för tredje gången 1640 med 17-åriga Johanna Margareta av Baden-Hochberg. När Johan och Johanna Margareta firade sitt bröllop på slottet Arolsen, kom underrättelse att österrikarna under Piccolomini var på väg att angripa svenskarnes läger. Då lämnade Johan bröllopet och brud och ilade i sporrsträck till lägret. Ett par dagar därefter, när allt åter var lugnt, lät han hämta sin unga maka och emottog henne under dånande kanonad framför svenska hären uppställd i slagordning.

Johan Banér blev med tiden allt svårare att ha och göra med och han blev dessutom sjuk och mådde med tiden bara sämre och sämre. Efter en lång tid av sjukdom och dålig hälsa blev han medvetslös. Läget för Johan Banér och dennes arme blev kritisk när den kejserliga armen lyckades omringa den svenska armén och samarbetet med fransmännen bröts dessutom. Johan Banér fördes då norrut i sin egna förgyllda kaross och man stannade vid Lützen där kirurger kallades in för att hjälpa den sjuke befälhavaren. Trots att deras undermåliga läkarvård förmodligen var mer till nackdel än till fördel för Johan Banérs hälsa kryade han otroligt nog på sig.

Johan Banér kastade sig då genast in i nya krigsplaner trots att han inte kunde marschera, rida eller ens åka i vanlig vagn. Han sattes istället i en bår som drogs av två mulåsnor. Han var sedan redo för nya djärva drabbningar, men han kom inte längre än till Halberstadt där han helt plötsligt fick hög feber och avled 10 maj 1641. Han blev fyrtiofyra år gammal.

Johan Banér sörjdes av sina soldater. De uppskattade hans hänsynslösa sätt att föra krig eftersom soldaterna uppskattade rätten att härja och plundra hos civilbefolkningen. Nu fick soldaterna en ny befälhavare som hette Lennart Torstensson. Lennart Torstensson var en nära vän till Johan Banér och även han visade sig vara en lysande fältherre som dock till skillnad från Johan Banér såg till att soldaterna följde stränga krigslagar.

Johan Banér lyckades inte avgöra trettioåriga kriget, eftersom han saknade alltför stora pengaresurser och militära förstärkningar, men hans lysande taktiska förmåga och hans strategiska genialitet bidrog.

Johan Banér är begravd i ett gravkor utanför Riddarholmskyrkan i Stockholm. Även Lennart Torstensson, som efterträdde Johan Banér som överbefälhavare för den svenska armén i Tyskland, har ett gravkor utanför samma kyrka.


Källor

1)Gustaf Elgenstierna - Den introducerade adelns ättartavlor
  
2)Gunnar Wetterberg - Kanslern Axel Oxenstierna
  
3)Populär Historia nr 4/2003