Karl XII av Pfalz
Kung i Sverige 1697-1718. Blev 36 år.
Karl XII av Pfalz 1682-1718.
Copyright: Engstrand 2019
Far:
Mor:
Född:
1682-06-17 Stockholm. [1]
Döpt:
Stockholm, Riddarholmskyrkan.
Död:
1718-11-30 Norge, Halden, Fredrikstens fästning. [2]
Begravd:
1719-02-26 Stockholm, Riddarholmskyrkan. [2]
Noteringar
Karl XII, 1682-1718, svensk kung 1697 och samma år förklarad myndig, son till Karl XI.
Hans föräldrar dog tidigt - modern 1693 och fadern 1697. Karl var således föräldralös redan vid 14 års ålder. Det skulle visa sig vara en svår olycka för Sverige eftersom landet fick en ung regent, som inte fått tillfälle att mogna. Att kungen hade envåldsmakt gjorde situationen så mycket svårare.
Karl invecklades 1700 i krig med Sachsen-Polen, Danmark och Ryssland, som varade under hela hans regering. Efter snabba segrar över Danmark och Ryssland förlade Karl krigsskådeplatsen till Polen, där han 1702 i slaget vid Kliszów besegrade August II av Sachsen, vilken avsattes. I förbund med den nye kungen Stanislaw Leszczynski sökte han sedan besegra den ryske tsaren, Peter den store.
Segern vid Holowczyn 1708 följdes av nederlaget vid Poltava 1709, varefter Karl tvingades fly till Turkiet, där han sökte förmå sultanen till krig mot tsaren. Efter kalabaliken i Bender 1713 företog Karl 1714 sin berömda sträckritt över kontinenten till Stralsund (2 175 km på 14 dagar). Vid Stralsunds fall 1715 begav sig Karl till Sverige, där han, fast besluten att fortsätta kampen, började mobilisera landets alla resurser, biträdd av baron Görtz.
Rikets finanser var emellertid ansträngda till det yttersta och krigströttheten allmänt utbredd. 1718 ryckte Karl in i Norge, där han stupade vid belägringen av Fredrikstens fästning vid Fredrikshald. De rykten om lönnmord (bl a den dödande "kulknappen"), som snart kom i omlopp har varken bekräftats eller slutgiltigt vederlagts.
Sitt storpolitiska maktspel genomförde Karl med stor hänsynslöshet. Hans gestalt är legendomspunnen och ofta idealiserad i den svenska litteraturen, men också i hög grad omtvistad. Anders Fryxell såg i Karl en folkförstörare, Harald Hjärne en framsynt förkämpe för västerländsk rättsordning. Starkt positiva arbeten om Karl har skrivits av Voltaire och Frans G. Bengtsson.
Lika motståndskraftig mot kvinnlig fägring som fadern tycks Karl XII ha varit. De kvinnor, som stod honom närmast var modern, vilken han förlorade när han var elva år, systrarna samt farmodern Hedvig Eleonora. En svensk-tysk adelsdam, Aurora Köningsmarck, skymtar emellertid som något av en femme fatale i samband med hans krigståg i Polen. Aurora hade tack vare sin kvickhet och skönhet gjort succé i Sveriges förnämsta kretsar. När hon tjugo år gammal sökte upp den unge kungen blev hon inte ens mottagen. August den starke av Polen hade nämligen sänt den sköna damen för att söka blidka Karl XII till fred när de svenska trupperna trängde in i hans rike, men Karl tog helt enkelt inte emot henne.
Karl XII:s bästa vän.
Pompe är en av den svenska historiens mest kända hundar. Men egentligen var Pompe tre olika hundar. Pompe den första är den hund som ligger begravd i Karlbergs slottspark. Pompe den andre följde Karl XII ut i fält år 1700, tillsammans med tre andra hundar vid namn Caesar, Snushane och Turk. Men att Pompe var favoriten går att ana av tonen i ett brev från kungen till systern Hedvig Sofia 1703, där han meddelar Pompes bortgång:
”Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamble contrapart, som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Sängh.”
Pompe den tredje dog under Karl XII:s ritt från Bender efter att den osmanska storvesiren Ali pascha kört ut den svenska armén. Karl skaffade sig aldrig mer någon hund.
Pompe lever i alla fall kvar i litteraturen tack vare israel Holmströms odödliga epigram "Över Karl XII:s hund" (1703). Holmström var själv med i fält och tjänstgjorde som ämbetsman. Han hade även deltagit som soldat i slaget vid Narva.
"Pompe, Kungens trogne dräng,
sov var natt i Herrens säng.
Sist av år och resor trötter
led han av vid Kungens fötter.
Mången stolt och fager mö
önskar sig som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att få som Pompe dö."
Karl XII hade en mytomspunnen häst med namnet Brandklipparen. Namnet klipparen tyder på att det var en liten, livlig häst av nordisk typ. Klippare ansågs vara för små för att användas inom kavalleriet, men användes av andra truppslag. Hästen var förmodligen född någon gång under början av 1690-talet och reds av Karl XI när han vid något eller några tillfällen ledde släckningsarbetet vid större eldsvådor i Stockholm. Hästen följde sedan med på Karl XII:s fälttåg, blev tillfångatagen vid kalabaliken i Bender men återficks från turkarna, försvann åter i samband med belägringen av Stralsund men köptes tillbaka av kungen. Brandklipparen slutade sin långa levnad under Karls tid i Lund.
Karl XII begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm den 26 februari 1719 med vederbörlig pompa och ståt. Dock inte alls i samma omfattning som vid faderns och farfaderns begravningar, eftersom den besvärliga politiska och ekonomiska situation, som landet befann sig i, satte stopp för alltför stora utsvävningar. Kistan placerades i en sarkofag av svart marmor utsmyckad med förgylld mässing i det karolinska gravkoret i kyrkan och där står den än i dag.
Winston Churchill skrädde inte orden när han 1936 skulle beskriva den svenske monarken: ”En vandrande riddare, som jagade efter ära, sättande allt på spel, till varje pris, och utan hänsyn till motsvarande fördel.” August Strindberg sågade krigarkonungen ännu brutalare: ”Sveriges bödel, plågoris och notoriske förstörare.” Karl XII:s envishet och kompromisslöshet bidrog till att den svenska stormaktens sammanbrott kom när det kom, men kungen hade både geografin och demografin emot sig. Hans krigande körde landet i botten, men efter militarismen och fanatismen kunde det bara gå uppåt.
Karl XII:s dödskula
Kulknappen är den knapp som enligt en sägen användes som kula för att skjuta kung Karl XII till döds under slaget vid Fredriksten 1718.
Enligt sägnen bevittnade en soldat vid namn 110 Mårten Nilsson Nordenstierna Karl XII skjutas, varpå han gick fram för att plocka upp kulan som gått igenom kungens huvud. Han fann att kulan var en omgjord knapp från en av Karl XII:s många uniformer. Detta kan förklaras med att många under Karl XII:s tid trodde att kungen var skyddad av gudomliga krafter och således endast kunde dödas med ett av hans egna föremål, såsom till exempel en kostymknapp omformad och använd som kula.
Nordenstierna sägs ha tagit hem kulknappen till sin gård, Deragård, i Västergötland. Efter en tid börjar han dock frukta att en förbannelse vilade över knappen. Han väljer därför att kasta den i ett grustag där den av en slump återfanns år 1924 av smedmästaren Karl Hjalmar Andersson. År 1932 hamnade den på Hallands kulturhistoriska museum.
Folkminnesforskaren och kulturhistorikern Albert Sandklef, verksam på Varbergs museum, var en av de som lanserade kulknappsteorin baserad på folklig tradition under början på 40-talet. Han försökte bland annat att bevisa kulknappens äkthet genom att föra kulknappen genom kulhålet som finns i Karl XII:s hatt.
Läkarna Marie Allen och Ulf Pettersson genomförde år 2002 en DNA-undersökning vid Uppsala universitet. Syftet var att se om man kunde finna DNA med samma DNA-profil på kulknappen som vid blodet man funnit på Karl XII:s handskar, vilka finns i Livrustkammaren i Stockholm. Undersökningen lyckades delvis. Nackdelen med denna typ av undersökning är dock att den inte är fullt lika utpekande som en kärn-DNA-analys (då gammalt DNA är svårare att analysera görs analysen inte lika grundligt). Detta är alltså en mycket svag bevisning, då Karl XII:s DNA-profil man fått fram delas av ungefär en av hundra svenskar. Man bör också ha i åtanke att det finns DNA av två eller fler personer på kulknappen, vilket -inte är speciellt underligt med tanke på hur många personer som har hanterat knappen genom åren.