Personakt Antavla

Michail (Michael) I Romanov (Fjordorovitj)

Tsar i Ryssland 1613-1645. Blev 49 år.

Far:Filaret (Fjodor) Romanov (Nikitij) (1553 - 1633)
Mor:Maria Ksenia Chestova (Ivanovna)

Född:1596-07-12 Ryssland, Moskva 1)
Död:1645-07-13 Ryssland, Moskva 1)
Begravd:1645-07-14 Ryssland, Moskva, Kreml 2)

Äktenskap med Maria Dolgorukova (- 1625)

Vigsel:1624-09-19 Ryssland, Moskva 2)

Äktenskap med Eudoxia Strejhneva (Streshneva) (1608 - 1645)

Vigsel:1626-02-05 Ryssland, Moskva 2)

Barn:
Aleksej (Alexis) I Romanov (Michajlovitj) (1629 - 1676)
Irina Romanov

Noteringar

Patriarken Fjodors 16-årige son Michail Fjordorovitj valdes i februari 1613 till tsar. En delegation besökte honom med detta besked där han vistades i Ipatievklostret i Kostroma, 40 mil från Moskva. På samma plats, Ipatiev i Ural, mördades den siste tsaren, Nikolaj II med sin familj, 304 år senare, i juli 1917.

Michail, som var en sjuklig yngling, kom att regera sitt land i 32 år, till år 1645. Han efterträddes av sin son Alexej, som även han regerade länge, i nära 31 år.

Om ryska ätten Romanov

Romanov, rysk tsardynasti, som kom på tronen 1613 med Mikael Romanov och regerade till 1762. Den härstammade från bojaren Kobyla (1300-talet). Manslinjen (svärdssidan) dog ut med Peter II 1730, spinnsidan 1762 med kejsarinnan Elisabet.. En sidogren, huset Romanov-Holstein-Gottorp, kom med Katarina den stora på tronen och behöll makten till revolutionen 1917. Den siste tronpretendenten av ätten, storfurst Vladimir (kusin till Nikolaus II), avled 1992.:

Rysslands historia före och under Romanov:

Efter Ivan III:s död härskade hans son Fjodor, men denne avled 1598 utan att efterlämna någon tronarvinge, och därmed utslocknade Rurikska ätten. Då utbröt det invecklade händelseförlopp som brukar kallas "stora oredan".

Bojarerna utsåg en ur sina led, Boris Godunov, till tsar. Bönderna revolterade emellertid till följd av missnöje med livegenskap och höga skatter i förening med svår hungersnöd och under de följande fyra åren förekom två allvarliga bonderevolter. Nu inträdde en lång period av inbördeskrig och bonderesningar, vilket slutligen ledde fram till en polsk intervention. Detta framkallade emellertid en nationell resning och polackerna fördrevs.

Ätten Romanov

Riksförsamlingen utsåg till sist en inhemsk furste, Mikael Romanov (regent 1613-1645), till tsar. Huset Romanov styrde sedan Ryssland till 1762. Mikaels son Aleksej Michajlovitj (regent 1645-1676) konsoliderade riket och stärkte självhärskarmakten, vilket bl a manifesterades i att riksförsamlingen inte längre inkallades. Livegenskapen lagfästes slutgiltigt, något som orsakade ett fyraårigt allvarligt bondeuppror under ledning av donkosacken Stenka Razin. Huset Romanovs mest framstående härskare var Peter den store (regent 1689-1725), som skapade den ryska stormakten. Peter omorganiserade riket efter västerländskt mönster, främst förvaltningen och hären. Han lät bygga en rysk flotta och upprättade handelsförbindelser med det övriga Europa. En ny huvudstad, S:t Petersburg, grundades 1703.

Tillsammans med Österrike och Polen började Peter kampen mot Turkiet, en strid som Ryssland med några längre och kortare avbrott förde ända till 1918. Peters strävan att göra landet till en Östersjöstormakt gjorde att han kom i konflikt med Sverige. År 1700 började det stora nordiska kriget. Efter Karl XII:s första stora seger över den ryska hären vid Narva 1700 lyckades Peter besegra svenskarna vid Poltava 1709, vilket blev en vändpunkt i den ryska historien; från och med nu var Ryssland en verklig stormakt. Vid freden i Nystad 1721 fick Sverige avträda Balticum och sydöstra Karelen till Ryssland, som nu trängt fram till Östersjön. Peters många krig gjorde visserligen landet i yttre bemärkelse till en stormakt, men samtidigt försämrades böndernas ställning p g a höga skatter och tjänsteplikt i armén. * Efter Peters död övertog hans änka Katarina I (regent 1725-1727) makten. Varken hon eller de närmast efterföljande härskarna kunde bibehålla det personliga enväldet, utan adelsmän och utländska gunstlingar fick stort inflytande i riket. Palatskupper förekom i riklig mängd, och under ett fyrtiotal år hade landet sex regenter, varav tre kvinnor. * En av dem, Peter den stores dotter Elisabet (regent 1741-1762), visade en något kraftfullare profil. Även hon förde krig med Sverige (1741-1743), vilket resulterade i en ny rysk seger, varvid sydöstra Finland blev ryskt. Katarina II (regent 1762-1796) fortsatte Peter den stores politik att behärska Svarta havet och Östersjön. Hon förde två framgångsrika krig mot Turkiet. Vid freden 1774 kom Azov och 1783 Krim under ryskt välde och vid freden 1792 flyttades rysk-turkiska gränsen till Dnestr. Genom dessa ryska framgångar mot Turkiet skrämdes Österrike och Preussen till att gå med på Rysslands förslag att dela Polen. Landet delades i tre omgångar, 1772, 1793 och 1795. Genom de besittningar Ryssland fick lyckades Katarina i sin strävan att behärska östra Östersjön. * Några genomgripande inrikesreformer genomförde Katarina inte. Hon byråkratiserade rikets styrelse, och adelns makt ökade. Böndernas ställning, som stadigt försämrats under hela 1700-talet, var värre än någonsin. Ytterligare ett blodigt kosack- och bondeuppror, under ledning av J Pugatjov, bröt ut 1773 och kunde endast med möda slås ned.

1800-talet

Ryssland gick med i andra koalitionen mot Frankrike 1798, då Napoleon började visa intresse av att utöka Frankrikes intressesfär mot öster. Sedan Frankrike övergett planen att ockupera Främre Orienten 1799 gick Ryssland ur koalitionen och slöt år 1800 ett väpnat neutralitetsförbund med de nordiska staterna. * Med Alexander I (regent 1801-25) inleddes en regim som åtminstone efter ryska förhållanden präglades av upplyst liberalism. År 1805 återupptogs striden mot Napoleons Frankrike, men efter en rad militära motgångar tvingades Ryssland sluta freden i Tilsit 1807 och gå i förbund med Napoleon. Motgångarna mot Napoleon kompenserades i viss mån genom förvärvet av Finland i 1808-09 års svensk-ryska krig och erövringen av Bessarabien från Turkiet 1812. Efter den franska invasionen, som 1812 slutade med den stora franska arméns nederlag, strävade Alexander efter att ta ledningen i slutkampen mot Napoleon och att sedermera leda nydaningen av Europa på Wienkongressen 1815. Vid detta fredsslut förvärvades en del av Polen. Som skapare av Heliga alliansen kunde Alexander spela en betydande roll i de följande årens europeiska politik. * Under Nikolaus I (regent 1825-1855) framstod Ryssland som Europas starkaste militärmakt. Tsaren främjade ett despotiskt system och stod främmande för alla liberala tendenser. Hans naturliga konservatism befästes ytterligare av den händelse som ägde rum vid hans trontillträde, då en grupp liberala officerare (dekabrister, "decembermän") 1825 ledde en militärrevolt i S:t Petersburg (dekabristupproret). Upproret, som snart slogs ned, var det första moderna revolutionsförsöket i Ryssland. * Den reaktionära politiken ledde 1830 till en resning i det ryska Polen. Denna slogs ned året därpå, och områdets autonomi avskaffades. Nikolaus ingrep också mot frihetsrörelser utanför landets gränser; ryska trupper intervenerade 1849 i Ungern och slog ned landets liberala revolution. Nikolaus bedrev en aggressiv utrikespolitik i syfte att stärka Rysslands ställning på Balkan och bereda landet tillträde till Medelhavet. Detta förde landet i konflikt med Storbritannien och Frankrike och ledde till Krimkriget 1853-56, vilket slutade med ett förödmjukande nederlag för den ryska krigsmakten. Alexander II (regent 1855-1881) slöt fred med västmakterna i Paris år 1856, och Ryssland fick avträda sydvästra Bessarabien. Nederlaget ökade den inre oppositionen och påskyndade ett omfattande inre reformarbete. Livegenskapen avskaffades 1861, och lokala representationsorgan tillskapades, zemstvoer. Den liberala kursen övergavs dock efter ett nytt polskt uppror 1863. Oppositionen tilltog då undan för undan och visade en klar radikalisering. Den betydelsefullaste och mest revolutionära gruppen var narodnikerna eller agrarsocialisterna, som hade såväl politisk frihet som jordreform på sitt program. De radikalaste elementen i narodnikrörelsen började småningom arbeta genom terroraktioner, och vid ett sådant attentat dödades tsar Alexander. Dessförinnan hade han mött en utrikespolitisk motgång, då hans stora erövringar på Balkan vid ett nytt rysk-turkiskt krig 1877-78 omintetgjordes av Berlinkongressen, som förvandlade de av ryssarna erövrade Balkanområdena till självständiga stater. Alexanders program för kolonisation av Sibirien genomfördes emellertid med större framgång. Stora erövringar skedde också i Centralasien. Skrämd av faderns öde förde sonen och efterträdaren Alexander III (regent 1881-1894) en strängt reaktionär politik, som bl a ledde till att narodnikrörelsen krossades. I Finland, Ukraina och de baltiska områdena inleddes, officiellt av säkerhetsskäl, en hårdare politik, som bl a syftade till förryskning av områdena. Motsättningar mellan Ryssland å ena sidan och Tyskland och Österrike-Ungern å den andra ledde till bildandet av en fransk-rysk allians 1894. * Under Nikolaus II (regent 1894-1917) tillväxte oppositionsstämningarna mot tsarväldet i styrka. Motgångarna under rysk-japanska kriget 1904-05 utlöste en revolutionär kris, som tvingade tsaren att införa en folkrepresentation, duma, vars befogenheter dock blev kraftigt inskränkta.

1900-talet

I första världskriget deltog Ryssland på de allierades sida, men landet förmådde inte bära krigets börda tills seger vunnits. Tsardömets prestige undergrävdes nu slutgiltigt, och i mars 1917 utbröt en revolution, februarirevolutionen, som leddes av den liberala vänsteroppositionen och blev tsardömets fall. Den följande provisoriska regeringen under Pavel Miljukov och Aleksandr Kerenskij lyckades inte stabilisera läget och störtades av bolsjevikerna under ledning av Vladimir Lenin vid oktoberrevolutionen 1917. Tsarfamiljen mördades i juli 1918 - på samma plats i Ural, Ipatiev, där Michail Romanov, fick erbjudande att bli den förste tsaren i Romanovätten - för 304 år sedan, 1613!

Källa bl. a.: Simon Sebag Montefiore - The Romanovs


Källor

1)David Warnes - Chronicle of the Russian Tsars
  
2)Simon Sebag Montefiore - The Romanovs
Michail Romanov 1596-1645.