Riddare, riksråd, diplomat, lagman i Södermanland. Blev högst 54 år.
1546. [1]
1600-03-20 Linköping, (Linköpings blodbad), Östergötland. [2]
Banér, Sten 1546-1600, riksråd 1584, yngre bror till Gustav, flottamiral och anhängare till Sigismund,rönte samma öde som broder Gustav och övriga riksråd och avrättades vid Linköpings blodbad 1600.
Sten Banér tillhörde en av landets förnämsta ätter; endast 24 år gammal fick han en plats i rådet. Han blev av Erik XIV misstänkt för förrädiska stämplingar och fängslades tillsammans med Sturarna på Svartsjö och fördes 1567 till Uppsala för att ställas inför ständernas dom. Här var det slumpen som räddade hans liv, när kungen, gripen af vansinnet, befallt att de fängslade skulle mördas, men därefter sagt, att herr Sten skulle skonas. Eftersom vakten inte visste vem av Sten Banér eller Sten Leijonhuvud, som kungen avsåg, lät båda leva.
Året därpå, när hertigarna reste sig emot Erik, gick Sten och hans bror Gustaf Banér över på deras sida, och fick kung Johans gunst ända till ett par år före hans död. En skrift, som bröderna skrivit tillsammans med adeln, och som i mörka färger skildrade nöden i landet, misshagade kungen och kort därefter dömdes de för stämplingar mot kungamakten av ständerna. De dömdes att mista sina ämbeten, men fick tillbaka dem av den döende kungen med löfte om att de skulle i framtiden visa hans son Sigismund lydnad och trohet.
När brytningen inträffat mellan Karl och Sigismund gick bröderna Banér över till kungen i Polen och följde honom sedan på hans tåg till Sverige. Nederlaget vid Stångebro 1598 ryckte Sveriges krona från Sigismunds huvud och de rådsherrar, som var honom trogna, hamnade i hertigens våld.
Vid Linköpings riksdag 1600 ställdes de fångna rådsherrarna inför domstol och de redan förlåtna förbrytelserna från kung Johans dagar togs åter upp och hertig Karl beskyllde dem för att "hafva brutit Söderköpings riksdagsbeslut, stått honom efter välfärd, ära och lif, samt dragit utländsk här in i landet."
Karl uppträdde flera gånger under rättegången som åklagare och beskyllde med sin vanliga häftighet de anklagade för brott. Några av dem föll på knä och erkände sig skyldiga och fick då nåd; de andra gjorde invändningar mot domstolens behörighet och dömdes till döden.
Skärtorsdagen den 20 mars 1600 gick domen i verkställighet. Först avrättades Gustaf Banér och Erik Sparre. Sten Banér, som bevittnat bådas avrättning och för var och en av dem utropat: "Gud vare din själ nådig!" steg därpå fram, knäböjde och bad Gud förlåta honom hans synder. Sedan han tagit av kläderna sade han med hög och tydlig röst: "På dig hoppas jag, o Herre! Du låter mig icke komma på skam till evig tid!" och så föll hans huvud.
Sten Banér var gift två gånger; med friherrinnan Margareta Grip och med Ingeborg Tott. Han hade inga barn. Ingen målning eller avbildning av Sten Banér finns bevarad till eftervärlden.