Birger Persson (Petersson)
Riddare, riksråd och lagman i Tiundaland (del av Uppland). Blev högst 57 år.
Gravsten över heliga Birgittas föräldrar i Uppsala domkyrka. Ur Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna.
Copyright: Engstrand 2016
Far:
Född:
1270.
Begravd:
Uppsala, Uppsala domkyrka, Uppland. [1]
Död:
1327-04-03. [2]
Barn med Ingeborg Bengtsdotter (- 1314)
Barn:
Barn med Kristina Ängel (Johansdotter) (- 1293?)
Barn:
Noteringar
Birger Persson (Petersson) till Finsta, lagman i Uppland, far till den heliga Birgitta. Birgers morfar skall enligt en källa (Bo Theutenberg - Folkungar och korsriddare) ha varit Birger Skänkare från Småland.
Birger var en av sin tids mäktigaste svenskar. Han stod i spetsen för den kommission, som utarbetade den 1296 antagna Upplandslagen. Han var av uppländsk lagmanssläkt, både hans far och farfar var lagmän. Själv blev han lagman i Uppland ungefär samtidigt som Upplandslagen skrevs. Under 1290-talet var Filip Finvidsson med bland dem som hade kung Birger Magnussons uppdrag att nedteckna Upplandslagen. Filip kallades då Filip Röde från Runby. De övriga i gruppen var: Från Tiundaland domprosten i Uppsala Andreas And, Röd Keldorsson, Bengt Bosson, Ulf Lagmansson, Hagbard från Söderby, Anders från Forkarby och Torsten från Sandby. Från Attundaland Filip röde från Runby, Håkon lagman, Eskil den skelögde, Sigurd domare och Jan Gåsabog. Från Fjädrundaland Ulf från Önsta, Görrik och Ulvheden domare. Det står i förordet att lagen blev skriven 1295. Den minderårige kung Birgers stadfästelse kom 1296.
När han inte agerade lagman och riksråd eller for på pilgrimsfärd till Santiago de Compostela (i Spanien) hann Birger med att bygga upp en av dåtidens största svenska förmögenheter, med jordagods och järnhyttor utspridda i Uppland, Närke, Småland och Östergötland.
Vid sin död 1327 var han en av rikets förmögnaste män. Kostnaden för hans pampiga begravning slutade på en summa av 234 mark penningar. Detta räckte till allehanda tyger, franskt och rhenskt vin och exotiska kryddor - saffran, kummin, ingefära, paradiskorn, kanel, peppar, anis, galangarot och inte minst socker, som nu för första gången omnämns i Sverige. På 1300-talet hade saffranet nått Norden och det nämns bland annat i det stora gravölet efter Birger Persson - på det kalaset gick det enligt uppgift åt 700 gram saffran!
Under medeltiden var vin inte var mans dryck i Sverige. Men till lagman Birger Perssons begravning levererade stockholmsköpmannen Konrad Arxö ett fat vitt vin á 4 mark, ett fat rött vin från La Rochelle á 12 mark och ett far Rhenvin á 8 mark.
I arvskiftet efter Birger Persson gick Skällnora och Lövsta till dottern Birgitta och hennes man Ulf Gudmarsson. Den andra dottern Katarina, gift med Magnus Gudmarsson, fick gårdar i andra delar av landet. Sonen Israel som var gift med Bengta Karlsdotter fick Sätra och Njursta, troligen även Bisslinge (kallat Byklinge). Så står det i det medeltida arvskiftet efter\ Birger men senare dyker Sätra, Njursta och Bisslinge upp bland Katarinas efterlevande så det kanske skett I byten senare. Israel fick även Finsta. Runbyägorna tycks dock ha varit fördelade på något sätt mellan syskonen. Korrigeringar mellan syskonen kan också skett kring Israels död kring 1350.
(Källa: Dick Harrison - Jarlens sekel och Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten m. fl.)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Om Finstaätten
Finstaätten, konventionellt släktnamn på en av den svenska äldre medeltidens förnämsta högfrälsesläkter, bildat efter gården Finsta i Skederids socken, Sjuhundra härad i Uppland. Denna gård var icke något ursprungligt stamgods för ätten utan hade förvärvats av en av dess mest kända medlemmar lagmannen och riddaren Birger Persson, heliga Birgittas fader.
Finstaättens ursprungliga vapen är obekant. Riddaren Erland Israelsson, lagman Birgers farbror, förde ett kors, hans son riddaren Johan Ängel d y sin morfars vapen, en ängel, medan lagman Birger upptog sin mors vapen, två nedåtvända vingar. Prelaterna i Finstaätten hade varierande sigill utan ättevapen.