Friherre, landshövding i Närke och Värmland. Blev högst 61 år.
1597. [1]
1658-01-06. [1]
1618-07-12.
1656-05-15.
Gustav Leijonhufvud, född 1597 på Ekeberg, död 6 januari 1658 troligen på sin gård Kärrtorp i Västergötland, var en svensk friherre och landshövding. Han var son till riksrådet Erik Leijonhufvud och Elisabet Gyllenhorn och yngre halvbror till riksrådet Abraham Leijonhufvud. Han var herre till Åda i Västergötland, Lagmansholm, Hjälmarsberg, Hökerum, Hageby i Sveneby socken, Brunnby i Irsta socken och Hulteby i Småland.
Student 1614 vid Wittenbergs universitet. 1621 var han hovman hos drottningen och hennes mor, medan kungen var utomlands. 1625 introducerades han i dåvarande riddarklassen, och bevistade därefter flera riksdagar. 1633 blev han utskrivningskommissarie, en befattning han sedan flera gånger innehade. Gustav Leijonhufvud var den förste landshövdingen i Närkes och Värmlands län från 1634 till den 16 mars 1639. Skattetrycket inom länet orsakade bondeupplopp och han fick avstå Värmland 1639. Därefter var han landshövding enbart i Örebro län fram till den 29 augusti 1648. Han upphöjdes 17 juni 1651 till friherre och skrev sig friherre till Ekeberg (friherrliga ätten Leijonhufvud nr 26).
Leijonhufvud gifte sig första gången 12 juli 1618 på Sundby i Öja socken med Katarina Sparre (1588–1652), dotter till rikskanslern Erik Larsson Sparre och grevinnan Ebba Brahe. Efter hustruns död gifte han om sig 15 maj 1656 på Säby i Hassle socken med Katarina Posse (död i barnsäng 1657), dotter till kapten Nils Posse och Anna Stake.
Leijonhufvud uppförde ett gravkor i Almby kyrka där han är begravd tillsammans med sina båda fruar. I kyrkan ses också hans friherrliga vapen med en kvadrerad sköld och ätten Leijonhufvuds stamvapen i hjärtskölden.
Text från Wikipedia