Vilhelm I "Erövraren, bastarden"

Vilhelm Erövraren (engelska William the Conqueror), Vilhelm I, ca 1028–1087, hertig av Normandie från 1035 (som Wilhelm VII), kung av England från 1066. Han var oäkta son till Normandies hertig ’’Robert Djävulen’’ (Robert I), men fadern utsåg ändå Vilhelm ’’Bastarden’’, som han först kallades, till arvinge med förbigående av barnen i äktenskapet.

Vilhelm var oformligt tjock och ett sår med varbildning bidrog till att öka kungens ohälsa. Skadan hade åsamkats av en enormt stor sadelknapp på hans hästsadel och uppstått under stormningen av Mantes.

Vilhelm var ättling i femte led till Rollo - "Gånge-Rolf", den vikingahövding som enligt normandiska källor fått trakten kring Seines nedre lopp i förläning av Karl den enfaldige mot att han försvarade landet mot angrepp från andra vikingar. Rollo slog sig ner i staden Rouen vid Seine och där kom även hans ättlingar att ha sitt säte.

I det angelsaxiska riket i England uppstod oro 1066 när kung Edvard Bekännaren dog barnlös. Den verkliga regenten, jarl Godwin, gjorde sin son Harald (Harold) till kung, men ett rykte spreds att Edvard utsett Vilhelm till sin arvinge; de var kusiner. Vilhelm rustade en riddarhär och en landstigningsflotta för att med våld ta sitt ’’arv’’. Men det fanns fler pretendenter. Harald Hårdråde av Norge landsteg med en här i norr, men den besegrades av Harald Godwinsson vid Stamford Bridge 25 september. Bara några dagar senare landade Vilhelm i trakten av Dover. Harald begav sig i ilmarsch söderut och gick i ställning på en höjdsträckning vid Hastings. Här stod det avgörande slaget 14 oktober. Trots att det angelsaxiska fotfolket var utmattat var det länge omöjligt för Vilhelms riddare att bryta deras sköldmur. Först en oförsiktig framryckning fick linjen i oordning, och den revs upp. Harold stupade, och på själva juldagen kröntes Vilhelm i London. Det dramatiska skeendet skildras på Bayeuxtapeten, en broderad bonad som enligt traditionen skall a sytts av Vilhelms drottning Matilda och hennes hovdamer.

Det nya riket reorganiserades med delvis brutala metoder. Fästningar av trä och jord byggdes hastigt för att befolkningen skulle kunna kontrolleras av kungens fogdar, sheriffer. Den inhemska hövdingaklassen och ersattes med fransktalande normandiska baroner. Ett noggrant genomfört feodalt system installerades. Tjugo år efter erövringen upprättades the Domesday Book, en jordebok där varenda jordegendom, kvarn och fiskerätt noga förtecknades, med den årliga avkastningen. Ingen skulle kunna undandra sig sina skyldigheter mot kungamakten. Vilhelm dog i Normandie och efterträddes av sonen Vilhelm Rufus.

En varm dag år 1087 skred en begravningsprocession vägen fram mot staden Caen. I kistan låg dess grundare Vilhelm, hertig av Normandie, tillika kung av England och avliden i Rouen den 9 september.

Begravningsföljet varseblev att eld hade utbrutit i staden. Nästan alla gav sig iväg för hjälpa till i släckningsarbetet. Kistan blev buren till katedralen, där den fick stå i avvaktan på andakten. Denna stördes emellertid av en man, som påstod att den avsedda gravplatsen orättmätigt fråntagits honom. Efter ett vederlag på 60 shillings kunde gudstjänsten fortsätta.

Biskopen av Evreux läste mässan och kistan bars därefter över till en väntande sarkofag. Då inträffade det makabra att träkistan exploderade med en dov knall, varpå en fruktansvärd stank spred sig i kyrkan. De kungliga kvarlevorna stjälptes snabbt ned i sarkofagen och efter att locket lagts på skingrades begravningsgästerna händerna för näsorna. Det var svårt att få tag på en nog stor kista åt den fete kungen. Liket fick pressas ned. Vilhelm hade tidigare skadat buken och fått svåra inre skador då hans häst snubblade. När begravningen drog ut på tiden bildades så mycket explosiva gaser att både buken och kistlocket sprack.

Då hugenotterna år 1563 behärskade Caen grävdes alla hatade katolska kungars lik upp. Deras aska spreds för himlens alla vindar.
(Källa: Bonniers stora lexikon 2000)

--------------------------------------------------

---------------------------------------------

År 1066 ägde två stora fältslag rum i England: slaget vid Stamford Bridge den 25 september och slaget vid Hastings den 14 oktober. I det första slaget besegrade anglosaxarna den norske kungen Harald Hårdråde. I det senare slaget led de nederlag mot normanderna under hertig Vilhelm.

Slagen föranleddes av att kung Edvard Bekännaren av England avlidit i januari 1066. Den man som lät utropa sig till kung efter Edvards död, Harold Godwinson, tvingades ta itu med först norrmännen och därefter, när dessa hejdats, hasta tvärs genom England till Hastings, där han stupade mot Vilhelm Erövraren.

Det fanns flera potentiella tronkrävare, bland annat den danske kungen Sven Estridsson, varför det lätt hade kunnat bli ännu fler drabbningar redan 1066. Sven bidade dock sin tid och anföll England vid ett senare tillfälle, när han bedömde Vilhelm Erövrarens situation som så svag att en invasion hade goda chanser att lyckas. I slutet av sommaren 1069 fick den anglosaxiska oppositionen i England kraftigt stöd av en dansk flotta, utsänd av Sven, som härjade i södra och östra England och förenade sig med de upproriska i norr.

Stora delar av regionen Northumbria gick förlorade för Vilhelm, och på många andra håll i England reste sig förbittrade anglosaxare mot främlingsväldet. I slutänden var dock normanderna överlägsna på samtliga fronter. I syfte att en gång för alla tämja Northumbria for Vilhelm fram med stor våldsamhet under ett vinterfälttåg 1069–1070, refererat till som Harrying of the North. Sven Estridsson köptes bort med en större penningsumma 1072.

Därmed gick ridån ned för de danska vikingatågen. Svens son Knut förberedde visserligen en stor invasion av England i mitten av 1080-talet, men krigståget blev aldrig av, och kungen dödades innan han hunnit förbereda en ny expedition.

För Norges del kan man dock räkna med ytterligare några kungliga krigståg med vikingaprägel. I synnerhet Harald Hårdrådes sonson Magnus Barfot framstår i källorna som en typisk vikingakung – han härjade ofta i Skottland och på Irland och stupade på sistnämnda ö.
Text: Dick Harrison Svenska Dagbladet 30 mars 2019