Personakt

James I (Jacob VI) av England

Kung i Skottland 1567, därefter kung i England-Skottland från 1603. Blev 58 år.

Född:1566-06-19 Skottland, Edinburgh, Edinburgh Castle 1)
Död:1625-03-27 1)
Begravd:England, London, Westminster Abbey 1)

Äktenskap med Anna av Danmark (1574 - 1619)

Vigsel:1589-08 Danmark, Köpenhamn 1)Bröllopet skedde med skotskt ombud i Köpenhamn i augusti 1589.

Noteringar

James var son till katoliken Maria Stuart. James I (Jacob VI) efterträdde Elisabeth I som kung i England den 24 mars 1603, och grundade därmed den kungliga ätten Stuart och samlade England och Skottland under en gemensam regent.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är en råkall decemberdag år 1566 och platsen är Stirlings slott i Skottland. I det nyrenoverade kapellet äger det sista katolska dopet av en tronföljare rum enligt alla kyrkans ritualer - frånsett en. Drottning Maria Stuart vägrar låta en syfilisangripen ärkebiskop spotta sin nyfödde son i munnen. Därpå följer stora festligheter i The Great Hall som utgör slottets östra länga. Stirlings slott ligger uppe på en mäktig klippa ovan staden med samma namn. Strax nedanför rinner floden Forth som utgör gränsen mellan de skotska hög- och Igländerna, och slottet har genom hela Skottlands historia varit en viktig fästning.

Barnet som vid sex månaders ålder döptes katolskt skulle ett halvår senare krönas till kung Jacob VI i kyrkan Holy Rude strax i nedanför slottet. Det var när hans mor hade avsatts och flytt till drottning Elisabeth I i England, som Jacob fick en protestantisk kröning och kom att uppfostras i den kalvinistiska läran. Striden mellan kalvinister och den gamla kyrkan hade pågått i ett antal år och det var alls ingen självklarhet att Skottland skulle överge katolicismen. Inte förrän protestanterna fick vårdnaden om bamakungen. Det var en dramatisk och blodig tid med inbördeskrig; vid sex års ålder r hade Jacob redan upplevt fyra förmyndarregenter varav åtminstone två av dem hade mördats.

Självklart kom denne fascinerande kung, som blev kung James I av England I när Elisabeth dog 1603, att påverkas av sin uppväxt. Omgiven av ett fåtal tjänare, de flesta män, hölls han inlåst på Stirling tills han blev tonåring. Inte utan fog - de adelsfamiljer som höll honom där var beroende av att ha kontroll över den omyndige kungen för att kunna behålla sin makt. Jacob var ständigt hotad till livet, han såg vid fyra års ålder sin farfar och andre förmyndare dö i sviterna av att ha blivit skjuten i strid under ett uppror i Stirling. Det gjorde att han i hela sitt liv var rädd för soldater och som kung vägrade han gå i krig.

Den förnämste av Jacobs lärare var den åldrige men hårdföre Georg Buchanan. En intellektuell gigant som bedrev en brysk regim mot den unge kungen och de adelspojkar som han uppfostrades tillsammans med. Före frukost var det grekiska, sedan följde latin, matematik, retorik, historia och teologi. Enligt en anekdot ska Jacobs fostermor, Annabella Mar, en gång ha förebrått Buchanan för att han gav kungen smisk. Då lär Buchanan ha svarat: "Jag har piskat majestätets rumpa, ni kan nu kyssa den om ni vill." Trots att Jacob avskydde sin lärare under hela sitt liv, så fastnade kunskaperna och Jacob blev en av de mest lärda personerna i sina kungariken.

Jacob fick se sin siste förmyndare Morton intrigeras bort och avrättas, strax därefter tog han kungamakten i sin hand. Ungefar i samma veva drabbades han av sin första käriek, till den äldre franske släktingen hertigen av Aubigny, Esmé Stuart, en man som Jacob snart utnämnde till lord Lennox. Förälskelser i män och upphöjelser av dem som blev hans favoriter, var något som skulle följa Jacob hela hans liv. Den mest berömde av dessa män är kanske hertigen av Buckingham, Georg Villiers, som blev Jacobs gunstling när han seian länge var kung av England, Jacobs förkäriek för män har genom åren både fördömts och hyschats ner, man har förbigått ämnet eller försökt få det till att vara kärlek av platonsk art. På senare år har detta dock omvärderats och de flesta nutida historiker och biografer anser att Jacob självklart var homosexuell.

En kung måste ha en tronföljare men Jacob väntade i det längsta med att gifta sig. När han vid tjugotre års ålder äntligen gjorde det föll valet på den ännu inte femton år fyllda prinsessan Anna av Danmark. Bröllopet skedde med skotskt ombud i Köpenhamn i augusti 1589. Sedan skulle danskarna segla den unga drottningen till Skottland men fick ge upp försöken på grund av de hårda stormar som den hösten bjöd på. Trots det for de skotska fartygen som skottspolar mellan länderna och den danska flottan fick kritik för den dåliga status skeppen var i. Det var säkert rimligt, bland annat drottningens skepp sprang läck ett flertal gånger och det slutade med att man fick gå i land i Norge. Den danske amiral som var ansvarig blev efteråt hårt ansatt, men hela historien slutade med att man skyllde stormarna på häxeri, och efteråt brändes ett antal häxor som ansågs vara de skyldiga både i Danmark och Skottland.

Men Anna satt i Oslo och det blev bestämt att hon skulle resa tillbaka till Köpenhamn landvägen och där invänta vårens ankomst och bättre resväder. När kung Jacob fick höra detta bestämde han sig hastigt och lustigt för att åka och hämta henne och gav därmed prov på sin impulsiva och romantiska karaktär - en kung skulle stanna i sitt land om det inte var för krigståg eller mycket exceptionella händelser.

I november steg Jacob i land i Norge. Den danska redogörelsen berättar att Jacob ville kyssa Anna när makarna träffades för första gången. Anna ryggade tillbaka och sa att så gjorde man inte i hennes land, men efter att han talat en stund med denne lät hon sig kyssas. Nu kunde kyrklig vigsel ske i det gamla biskopspalatset där Anna fått sin bostad. En främmande monark som oväntad gäst bjöd förstås den danska regeringen på ett visst huvudbry. Annas far, kung Frederik II, hade nyligen dött och landet styrdes av änkedrottning Sophia och riksrådet. Kung Christian IV var bara elva år. Diplomatisk comme il faut krävde att man inviterade den utländske härskaren till huvudstaden. Så vid jultid tog en av historiens märkligaste bröllopsresor sin början. Man färdades i slädar ner genom Bohuslän och övernattade i prästgårdar och hos bönder. Det var ett stort följe som reste, frånsett Jacob och hans uppvaktning följde ett antal danska och norska adelsmän och deras kvinnor med på resan. Därtill kom alla tjänare, samt en mycket stor utrustning bestående av allt en kung på resa kunde behöva: mat, dryck, sängar och kläder; kungens kock hade hela sitt kök med sig. Man övernattade några dagar på Bohus fästning och sedan fick Jacob själv söka lejd hos den svenske kung Johan III för att få lov att ta sig över den svenska korridoren vid Göta älv. Allt gick väl, man eskorterades av sexhundra svenska soldater och det sköts salut från Gullbergs och Älvsborgs fästningar.

Därefter var man i Halland och när man kom till Varbergs slott den åttonde januari stannade man sex dagar. Slottsherren Anders Bing hade nyligen dött och begrovs dagen efter kungaparets ankomst, Jacob och Anna deltog inte själva vid begravningen i Träslövs kyrka men däremot i minnesgudstjänsten nästa dag. Den har förmodligen hållits i slottskyrkan. Den danska redogörelsen ger vid handen att den unga drottningen var sjuk men det nämns inte vilken sjukdom hon led av. Det går kanske att tänka sig att hennes ungdom, den hårda resan och kraven tog på hennes krafter.

Senare blev Anna en drottning som älskade teater och uppmuntrade denna konstart. Det var på Shakespeares tid i London och det är frestande att spekulera i om hon talade med den store dramatikern om ett av sina barndomshem: Kronborg i Helsingör.

I mitten av januari kunde änkedrottning Sophia och den unge kung Christian ta emot Jacob och Anna i Helsingör. Sophia hade rustat och allt var väl förberett för att underhålla den skotske kungen. Kungaparet stannade sedan i Helsingör och Köpenhamn ända till slutet av maj 1590 och man var också med på Annas systers bröllop innan man for tillbaka till Skottland. Kung Jacob hann också med ett besök hos Tycho Brahe på hans Uranienborg på Ven. Danskarna hade på den tiden rykte om sig för sitt omåttliga supande, och Jacob skrev hem till vänner om hur han roade sig och drack.

Jacob var en renässanskung. En kung av Guds nåde, han ansåg att kungar fick sitt uppdrag av Gud. Som tidigare nämnts var han en mycket lärd man. Han var poet och författare. Han skrev bland annat en häftig pamflett mot tobaksrökning som han avskydde. Det är förvånande att se hur en del av de argument, som till exempel att rökning är vanebildande, att det ger dålig kondition och en for tidig död, är ungefär desamma som används mot rökning idag. Han skrev också en berömd bok om häxeri.

Allt eftersom tiden går så omvärderas historiska personer. Den uppfattning som råder om Jacob i dag är att han var én bra kung som höll Skottland och England - och kyrkan - i ett fast och gott grepp. Att han bäddade för revolutionen, Cronwell och avrättandet av hans son kung Charles I börjar också ifrågasättas. Ett av Jacobs valspråk var "Utan biskop ingen kung", och han lyckades också hålla de kalvinistiska anhängarna som kallades presbyterianer, alltså de som inte ville ha några biskopar, stångna.

Jacob ansågs dock ha för dyra vanor, man förebrådde honom till exempel för att han slösade stora summor på sina favoriter, och det stämmer säkert. Likaså kritiserades han för omanlighet - för sin önskan att undvika krig! När man läser biografier och historiska texter om Jacob, framträder en sammansatt karaktär. Han har kallats Storbritanniens Salomon: begåvad, lärd, vulgär, klok, ömsint, drömmande, impulsiv och kapabel att älska. Samtidigt en realpolitiker och självsvåldig härskare. Hans största intresse var jakt och den kritik han fick för att han förstörde fattiga bönders grödor när han och hans jaktsällskap red över deras marker, struntade han fullständigt i. En kung utvald av Gud hade rätt att bete sig så.

Det kanske mest fascinerande med denne kung är inte hans regerande, utan det som formade denna komplexa människa. Då går det inte att undvika att komma in på relationen till hans mor Maria Stuart. Jacobs lärare Buchanan hatade henne och talade inte väl om den "papistiska horan". Jacob blev fostrad att hata henne, han träffade henne aldrig efter att han var tio månader, men han brevväxlade med henne ett antal år innan hon avrättades 1587. Frågan är om han tog till sig den bild man ville ge av henne. Det som verkar troligast är att Jacob ursäktade hennes handlande med att hon blivit tvingad till det.

I ett annex till den del av Stirlings slott som kallas Palace Royal, var Jacobs skolsal belägen. För några år sedan tog man bort rappningen på väggarna och då trädde en text fram. Efter undersökningar har man funnit att de ord som står där är skrivna på Jacobs tid och förmodligen av honom själv. Under kanske ändlösa rabblingar av latinska verb har den unge kungen klottrat följande ord på väggen: "Gud skapade man och kvinna. Jacob VI".
Drottning Anna dog 1619. Jacob skulle följa henne sex år senare. Söndagen den 27 mars 1625, strax före middag, med hovfolk, tjänare, biskopar och präster knäböjande vid sin säng, gled han i sömnen stilla över i döden. En av historiens mest intressanta män var borta, en man som inte bara framstår som kung utan som en människa född till ett dramatiskt livsöde som han levde på gott och ont, med de förutsättningar han fått med sig.

(Text: Ingrid Kampås, Varberg)


Källor

1)Alison Weir - Britain´s royal families
James I (Jacob VI) av England 1566-1625 porträtt av John de Critz d. ä.
Copyright: Engstrand 2016