Personakt Antavla

Karl XIV Johan (Jean Baptiste) Bernadotte

Kung i Sverige och Norge 1818-1844. Blev 81 år.

Far:Henri Jean Bernadotte (1711 - 1780)
Mor:Jeanne Saint-Jean (1728 - 1809)

Född:1763-01-26 Frankrike, Pau, Béarn 1)
Död:1844-03-08 Stockholm 1)
Begravd:1844-04-26 Stockholm, Riddarholmskyrkan 2)

Äktenskap med Désirée (Desideria) Bernadine Eugénie Clary (1777 - 1860)

Vigsel:1798-08-17 Frankrike, Paris, Sceaux 2)Vigseln förrättades i rådhuset i Sceaux-l´Unité.

Barn:
Oscar I Joseph François Bernadotte (1799 - 1859)

Sambo med Gustafva Björklund (1794 - 1862)

Utomäktenskaplig förbindelse:

Sambo med Marianne Koskull

Utomäktenskaplig förbindelse: 1)

Sambo med Cathérine Lamour


Noteringar

Kung Karl XIV Johan Jean Baptiste Bernadotte 1763-1844.

Jean Baptiste föddes i Pau, Béarn i sydvästra Frankrike vid foten av Pyrenéerna 1763. Staden ligger vid floden Gave de Pau i ett område som har kallats kristenhetens bortglömda gränsland. Från 700-talet till en bit in på 1000-talet gick här gränsen mot islam, som då behärskade den iberiska halvön.

Födelsehuset, Maison Balagué, var ett trevåningshus vid den smala gatan Rue Tran (huset är numera museum). Hans far hette Henri Bernadotte (1711-1780) och var advokat (procureur au sénéchal) vid en underdomstol i Pau. Släkten Bernadotte var känd i Béarn sedan 1600-talet och fortlever än idag också i Frankrike. Jean Baptistes mor hette Jeanne de Saint-Jean (1728-1809) och kom från Boëil. Familjen tillhörde stadens ofrälse medelklass, långt från landet glansfulla elit i Paris, 80 mil bort. Släkten Bernadotte hade funnits i staden minst i 150 år när Jean Baptiste föddes.

Efter att ha arbetat en tid som advokatskrivare tog Jean Baptiste 1780 värvning vid regementet Royal-la-Marine och hade vid 1789 års revolution uppnått den näst högsta värdighet en icke-adlig kunde få; fältväbel. 1791-1792 var han löjtnant vid 36:e regementet, 1793 kapten, 1794 överste; samma år blev han också brigadgeneral och divisionsgeneral.

1798 blev han ambassadör i Wien och gifte sig med Eugenie Bernadine Désirée Clary, som en gång varit förlovad med Napoléon Bonaparte. Kontrahenterna kände knappt varandra.

Året därpå blev han krigsminister och Désirée födde deras enda son Oscar och de bodde i ett fint hus på nuvarande Rue Monceau (tidigare rue Cisalpine). År 1800 köpte man egendomen La Grange 35 km utanför Paris med tillhörande skogsmark, men behöll sin bostad i centrala Paris.

Jean Baptiste innehade flera högra befäl, bland annat som guvernör och chef för franska armén i Hannover och marskalk av Frankrike 1804 inför Napolenons kröning. Två år senare, 1806 blev han så furste av Ponto Corvo i Italien och 1807 guvernör i Hamburg-Bremen-Lübeck.

Jean Baptistes snabba karriär möjliggjordes genom franska revolutionen. Genom sitt äktenskap med Désirée Clary kom han att knytas till kretsen kring Napoleon.

I Sverige var det en oro i de ledande kretsarna för vem som skulle föreslås till tronfölje. Flera namn förekom bl.a. Fredrik Kristian av Augustenborg svåger till den danske kungen Fredrik VI.

Men det tog en överraskande vändning när löjtnant Carl Otto Mörner, som kommit till Paris i egenskap av regeringskurir, var övertygad om vad Sverige behövde var en fransk marskalk - efter att ha fått en viss Jean Baptiste Bernadotte rekommenderad. När Mörner kom hem blev han onådigt mottagen - han hade ju inte uppdrag från regeringen- och fick inte ens deltaga i riksdagen.

Men tanken var väckt och nu hände saker i Paris; Bernadotte hade efter viss tvekan accepterat tanken att bli kronprins av Sverige och vände sig till Napoleon. Denne, vars bror var gift med marskalkens syster och som en gång varit förlovad med Désirée Cary, numera gift Bernadotte, hade - delvis av familjeskäl - gynnat den duglige militären, men misstrodde honom sedan gammalt. Sedan kejsaren försökt övertala sin styvson Eugéne de Beauharnais att i stället mottaga erbjudandet, men mötts av en bestämd vägran, gav han Bernadotte sitt medgivande.

I Sverige hade regeringen just beslutat sig för att föreslå riksdagen att välja hertigen av Augustenborg, trots att Fredrik VI förbjudit denne att kandidera. Två dagar senare anlände en fransk agent vid namn Fournier, medföljande muntliga hälsningar från Bernadotte. Köpmannen Fournier hade med sig ett tandpetarfodral som "legitimation" På fodralet av elfenben fanns ett porträtt av Bernadottes hustru och son och den vackra famniljen blev utmärkt reklam i ett Sverige med en sjuk monark på tronen. Fournier kom som ombud för Bernadottes vänner i Paris. Eftersom Fournier pass var undertecknat av den franske utrikesministern trodde man, att han hade Napoleons uppdrag. Regeringen ändrade nu uppfattning och föreslog Bernadotte till kronprins; den 21 augusti 1810 valdes denne under jubel till kronprins, en häpnadsväckande händelse i vår historia. Utan Fournier och utan tandpetarfodralet hade troligen en annan tronföljare valts.

Bernadotte anlände den 20 oktober 1810 till Sverige; dagen innan hade han i Helsingör övergått till den protestantiska tron "enligt länge närd övertygelse" eller snarare av nödtvång, eftersom grundlagen krävde detta. Han var i själva verket agnostiker, men hade alltid under sina fälttåg respekterat kyrkan och dess institutioner under sina fälttåg. Den 2 november ankom han, svårt förkyld till Stockholm och mottogs av den åldrade Karl XIII, som - i likhet med drottning Charlotta - omedelbart föll för hans charm. Kort därpå adopterades han av kungen och antog namnet Karl Johan.

Kronprinsen övertog omedelbart det verkliga regeringsansvaret och deltog, när han var i Sverige, i alla konseljer. Han uppträdde alltid vördnadsfullt mot sin slagrörde adoptivfar och vann hans tillgivenhet och förtroende. Kungen somnade ofta under regeringssammanträderna och hade sällan några invändningar mot de beslut som fattades i hans namn.

En anekdot från en konselj kan vara värd att återge: En person hade i berusat tillstånd ropat, att han "sket i Kungliga Majestät och dess förordningar". En övernitisk tjänsteman hade anmält den berusade för majestätsförbrytelse och ett så allvarligt brott måste tas upp av regeringen. Den föredragande blev ganska långrandig, trots att det rörde sig om ett struntärende, och till sist dunkade kungen i bordet och ropade: "Tyst tyst, jag skiter i karlen tillbaka, och så vill jag inte höra talas om saken mera." Den kungliga benådningen utfärdades omedelbart.

I augusti 1810 valdes Jean Baptiste till svensk tronföljare vid riksdagen i Örebro. I september samma år blev han så chef för den svenska krigsmakten och adopterades i november av Karl XIII och blev genom detta svensk kronprins. Jean Baptiste antog namnet Karl Johan. Fyra år senare blev han också kronprins av Norge sedan Norge tvingats till union med Sverige i Kielfreden efter fälttåg i Tyskland. 1818 kröntes han till kung av Sverige och Norge.

Han drev en konservativ inrikespolitik och kom att få en liberal opposition som bland annat starkt kritiserade att kungen höll sig med rådgivare utanför statsrådens krets, nämligen greve Magnus Brahe, som var Karl Johans vän. Kungen lade ned mycket tid och pengar på att rusta upp försvaret.

Det nya kungaparet och deras egenheter verkade främmande för gemene man. Som sydlänning hade Karl XIV Johan ett häftigare temperament än samtidens svenskar var vana vid, även om det dämpades med åren. Vid högtidliga tillfällen klädde han sig också i sin franska marskalksuniform, vilket retade många nationellt sinnade svenskar.

På hans bord stod alltid buteljer med eau-de-cologne och hans förbrukning av varan var enorm. Men det var inte en sed han tagit med sig från hemlandet utan mer en följd av hans samvaro med Karl XIII under kronprinstiden. Karl XIII rökte ständigt och Karl Johan avskydde tobaksrök. Kläderna blev inpyrda och han tog för vana att spruta en dos av parfymen på alla som kom i hans närhet, aningen de var rökare eller inte.

Karl Johan skall länge ha varit i god fysik men år 1844, på sin 81-årsdag, drabbades han av ett slaganfall med därpå följande kallbrand. Den 8 mars avled han på Stockholms slott och begravdes i Riddarholmskyrkan i en väldig sarkofag av porfyr.

Han ska på sin dödsbädd ha formulerat följande: "Ingen har fyllt en bana, liknande min. Må man öppna världens hävder! Jag har styrt ett folk, ömtåligt om sina rättigheter. Då Napoleon anföll det land, som anförtrott sina öden åt mig, fann han i mig en rival". Detta måste han ha sagt på franska eftersom han aldrig lärde sig svenska.

Karl Johans valspråk var "Folkets kärlek min belöning".

Jean Baptiste var i ungdomen övertygad republikan och det berättas att han på ena överarmen låtit tatuera (på franska) texten "Död åt kungarna".

----------------- Om "kungamakaren" löjtnant Carl Otto Mörner --------------------------------------

Löjtnant Carl Otto Mörner, som kommit till Paris i egenskap av regeringskurir, var övertygad om vad Sverige behövde var en fransk marskalk - efter att ha fått en viss Jean Baptiste Bernadotte rekommenderad. När Mörner kom hem blev han onådigt mottagen - han hade ju inte uppdrag från regeringen- och fick inte ens deltaga i riksdagen.

Löjtnant Carl Otto Mörner av Morlanda var född ca 1791. Efter att ha kommit hem från Frankrike skrev han den 16 juli till landshövdingen Löfvenskjöld i Örebro och bad om hjälp att ordna en inkvartering i staden vid den kommande riksdagen. Landshövdingen ordnade inkvarteringen men Carl Otto Mörner blev några dagar senare förbjuden att närvara vid riksdagen och fick order att stanna i Uppsala.

Han gifte sig den 25 november 1810 med Sofia af Wetterstedt, syster till hovkanslern.
Mörners förhoppningar om att få utdelning av Bernadottes gunst, när han blev vald, grusades. Han fick flera möjligheter, men kom också i onåd och trots att kungen räddat honom ur ekonomiska trångmål, slutade han som en ganska bitter tullinspektör.


Källor

1)Eva Helen Ulvros - Oscar I - en biografi
  
2)Alan Palmer - Bernadotte
Karl XIV Johan (Jean Baptiste) Bernadotte 1763-1844, porträtt av Johann Jacob de Lose - musée Pau.
Copyright: Engstrand & Andersson 2007.