Personakt Antavla

Jaroslav "den vise" av Kiev

Storfurste i Kiev, Ryssland. Blev högst 76 år.

Far:Vladimir I "den store" av Kiev (- 1015)

Född:978 Ryssland
Död:1054 Ryssland 1)

Äktenskap med Ingegerd "heliga Anna av Novgorod" Olofsdotter (~1000 - 1050)

Vigsel:1019 Ryssland, Novgorod 2)

Barn:
Svjatoslav av Kiev (1027 - 1076)
Elisabet (Ellisiv) av Kiev
Anna av Kiev (- 1075)
Vladimir av Kiev
Vjatjeslav av Kiev
Vsevolod av Kiev
Zjaslav av Kiev
Ilja av Kiev
Igor av Kiev
Anastasia av Kiev

Noteringar

Jaroslav "den vise", ca 978-1054, storfurste i Novgorod och Kiev (1019-1054), son till Vladimir I "den store"

Efter faderns död 1015 kämpade Jaroslav länge med sina bröder om tronen, och sökte stöd i Sverige. Efter att ha besegrat sin äldre bror, Sviatopolk, som efterträdde fadern, blev Jaroslav storfurste även i Kiev 1036 (på svenska Könugård). Då flyttade Jaroslav och Ingegerd till Kiev och under deras tid fullbordades Kievs och ryska rikets första guldålder.

Jaroslav var en skicklig statsman, som konsoliderade makten och inflytandet över Kievs Rus. Han återerövrade delar av dåvarande Polen från polackerna, som hade fått landsdelen av Sviatopolk för sitt stöd till denne. Efter att ha besegrat uppror i Litauen och Finland 1036, erkändes han som härskare över största delen av Ryssland. År 1043 organiserade han det sista ryska fälttåget mot Konstantinopel.

Jaroslav uppmuntrade utbildning, stiftade lagar och byggde storartade byggnader och kyrkor. År 1039 grundlade han patriarkatet i Kiev.

Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Zjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav.

Jaroslav och Ingegerd (hennes ryska namn var Irina), stod i nära kontakt med de stora dynastierna i Europa genom sina döttrars giftemål: av döttrarna blev en, Elisabet, gift med alla tiders kanske största norska viking, Harald III "hårdråde", en gammal vapenbroder till Jaroslav, en andra dotter, Anastasia, gifte sig med Ungerns blivande kung Andreas I.

Den tredje dottern, Anna, gifte sig med Henrik I av Frankrike, en av de första i den så kallade kapetingska ätten. När Anna kom från Kiev till Frankrike väckte hon sensation genom sin bildning, hon kunde nämligen läsa och skriva, det kunde inte de andra kvinnorna vid det franska hovet.

Ättlingar till kapetingerna regerar än i dag i Europa. Kung Juan Carlos i Spanien är, om man räknar på detta sätt, en av Jaroslav och Ingegerds sentida ättlingar liksom storfursten Jean av Bourbon-Parma, Luxemburgs nuvarande regent.

Innan sin död delade Jaroslav sitt rike mellan sina söner och utnämnde den äldste, Zjaslav, till storhertig i Kiev. De andra sönerna befalldes att lyda Zjaslav, som de hade lytt fadern, men inbördeskrig blev följden.

Om Kiev
Kiev, idag Ukrainas huvudstad Kyiv, kallades av nordborna Könugård. Orten hade vuxit fram som regionalt centrum långt före vikingatiden. Utgrävningsresultat har visat att Kiev, eller en föregångare till staden, existerade redan på 600-talet, och vissa rön tyder på att dess anor kan sökas flera sekler längre bakåt i tiden. Det var alltså inte nordbor som grundade staden – men när orten väl existerade bidrog de aktivt till dess blomstring. Sedan skandinaviska krigare och köpmän etablerat sig på platsen och lierat sig med lokala stormän upplevde Kiev, vars befolkningsmajoritet hela tiden var östslavisk, en storhetstid från slutet av 800-talet till 1100-talet. Staden blev residens för storfurstarna av det första ryska riket, Kievrus, dit herremän och krigare från hela Norden färdades för att söka hjälp mot fiender eller för att ta tjänst som krigare. Även efter det att härskarskiktet i Kiev övergått till att tala ett östslaviskt tungomål var kontakterna täta med härskarfamiljer i Norden. De norska 1000-talskungarna Olof Haraldsson och Harald Sigurdsson tillbringade båda några år i Kiev. Den svenske kungen Olof Skötkonung gifte bort sin dotter med landets storfurste Jaroslav.

Det förmögna överskiktet i städerna i Gårdarike (som nordborna kallade områdena i öster) kom att gå under benämningen ruser. Termen, som mycket riktigt har gett upphov till orden Ryssland och ryssar, tillhör de mest omdiskuterade i äldre europeisk historia. Enligt traditionell svensk uppfattning vittnar termen om folkets ursprung i Mellansverige, närmare bestämt i Roden (Roslagen). Ett starkt stöd för hypotesen är att det finska namnet för Sverige är Ruotsi och det estniska Rootsi. Enligt traditionell rysk uppfattning har dock ordet ”rus” ingenting med Sverige att göra utan är en rent östslavisk benämning. Oavsett vilken uppfattning som är mest korrekt står det bortom varje tvivel att nutidens språkliga och etniska skiljelinjer inte hör hemma i en debatt om 800- och 900-talen. På Könugårds tid existerade varken svenskar eller ryssar. Ruserna utgjorde en dominerande elit av krigare och handelsmän vars etniska och geografiska ursprung sannolikt var mycket olikartat. Att många ruser verkligen kom från dagens Sverige får anses vetenskapligt bevisat, liksom att det östslaviska folkinslaget blev alltmer markant ju längre tiden gick.


Källor

1)Dick Harrison - Gud vill det - Nordiska korsfarare under medeltiden
  
2)Mats Lejdeby - Kampen om bygdemakten
Jaroslav den vise av Kiev (978-1054), vaxfigur. Copyright: Engstrand & Andersson 2006.