Erik IX "den helige" Jedvardsson

Kung i Sverige c:a 1156 - 1160. Blev ca 40 år.

Äktenskap med Kristina Järnsida av >> Danmark (Björnsdotter) (1120? - 1170?)

Noteringar

Erik den helige (Sankt Erik, egentligen hette han Erik Jedvardsson) svensk kung, Sveriges nationalhelgon, far till Knut Eriksson.

Erik var född c:a 1120, son till en rik uppländsk storman Jedvard, vars farfar torde ha kristnats genom den engelska mälardalsmissionen kring 1050 och kanske bekostat bygget av domkyrkan i Gamla Uppsala. Ätten kan ha härstammat från Erik Segersälls släktträd.

Namnet Jedvardsson har ibland uttytts som Edward's son, vilket skulle kunna tyda på att kung Erik var engelsman.

Erik var 171 cm lång, och gifte sig med dottern till en dansk kungaättling. Erik den helige var ovanlig kung såtillvida att han vägrade ta emot skatter av folket. Han var varm anhängare av den kristna tron och hans rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn till börd, rikedom eller fattigdom- han hjälpte alla lika och följde sin kristna tro i allt han företog sig.

1141 tog han kunganamn, enligt helgonlegenden. 1150 erkändes han av svearna som kung och 1156 tordes han ha erkänts också av götarna.

Ca 1155-1160 skall Erik ha företagit en härfärd, korståg, med svärdmission till Finland, till vars apostel han satte biskopen i Gamla Uppsala, Henrik (helgonförklarad som S:t Henrik). Han erövrade och kristnade landet. Berättelsen om detta finns i Vita Sancti Erici, som tillskrivs biskop Israel Erlandsson i Västerås (död 1328 eller 1329), en man med intresse för mission och korståg.

Erik fick ett våldsamt slut. Han blev på Kristi Himmelfärdsdag, den 18 maj 1160, anfallen på domberget utanför Heliga Trefaldighets kyrka i nuvarande Uppsala av den danske tronkrävaren Magnus Henriksson, som dök upp med hela sin armé. Han överraskades mitt i mässan och blev ihjälslagen och halshuggen utanför kyrkan.

Erik begravdes nära altaret i Gamla Uppsala domkyrka under "Vita stenen"; mirakel påstods ske vid graven, en undergörande källa rann upp på den plats, där han mördades. Röster höjdes för att helgonförklara honom och på 1170 -talet knäsattes han av sin son kung Erik som Sveriges nationalhelgon.

Hans ben flyttades i slutet av 1200-talet till ett skrin i nya Uppsala domkyrka. Ett kranium och 23 skelettdelar finns där och dessa har undersökts noggrant. I skrinet finns också kung Eriks begravningskrona av förgylld koppar, f. ö. den äldsta bevarade kungakronan.

Eriks död blev starten på en lång kampanj från den Erikska ätten för att göra honom till svenskt helgon. Enligt dem blev han dödad i anslutning till en mässa, men enligt den Sverkerska ätten var han berusad när han blev dödad. Sverkersätten hade bättre kontakter med påven, som verkade tro på deras version av Eriks död. Påven fördömde därför dyrkandet av ett sådant helgon. Den Erikska ättens kamp fördes senare vidare av folkungarna.

Erikslegenden upptecknades först långt efter hans död, och Erikskulten blev fullt utbildad först vid 1200-talets slut. I folkminnet var han den store lagstiftaren (S:t Erik konungs lag). Erik blev aldrig helgonförklarad av påven.

Sankt Erik var sannerligen ingen särskilt helig man, Påven kallade honom en rumlare som omkommit i dryckenskap. Han drev en nationalkyrkopolitik i Emund Gamles anda, syftande till svenska kyrkans frigörelse från Rom.

Personhistoria

Källor