Personakt Antavla

Katarina I (Martha) Skavronskaja (Scavronskaya)

Peter den stores älskarinna från Livland, senare tsaritsa i Ryssland 1725-1727. Blev 43 år.

Far:Samuel Skavronskij
Mor:Dorothea Hahn

Född:1684-04-05 1)
Död:1727-05-06 Ryssland, S:t Petersburg 1)

Äktenskap med Peter I "den store" Romanov (Aleksejevitj) (1672 - 1725)

Vigsel:1712-02-19 Ryssland, S:t Petersburg, Sankt Isaacskatedralen 2)Enligt Henri Troyat i boken "Fantastiska furstinnor" skedde den hemliga vigseln redan 1707. Källan Simon Sebag Montefiore - The Romanovs uppger att den hemliga vigseln ägde rum i november 1708. Den officiella vigsel ägde rum 1712.

Barn:
Anna Romanov (Petrovna) (1708 - 1728)
Elisabet I (Elizaveta) Romanov (Petrovna) (1709 - 1761)
Natalja Romanov (Petrovna) (1713 - 1715)
Margarita Romanov (Petrovna) (1714 - 1715)
Peter Romanov (Petrovitj) (1715 - 1719)
Pavel Romanov (Petrovitj) (1717 - 1717)
Natalja Romanov (Petrovna) (1718 - 1725)

Noteringar

Katarina I (Jekaterina, född Martha Skavronskaja), 1684-1727, tsaritsa i Ryssland 1725-1727, Peter I:s andra hustru.

Katarina I, som föddes i Ringen nära Dorpat i Livland (i nuvarande Litauen), var dotter till en litauisk bonde, blev tidigt föräldralös och startade sitt vuxna liv som bykerska och blev bortgift med en svensk dragon. Hon tillfångatogs 1702, då med namnet Marta Skavronskaja, av ryska soldater.

Hon fördes till Ryssland, där hon överlämnades till tsar Peter I:s rådgivare furst Mensjikovs och blev först dennes älskarinna.

I gustlingen Mensjikovs palats träffade Peter en dag denna unga dam, gällande som värdens egen älskarinna. Detta hindrade inte Peter att göra henne sin kur. Marfa var ingen bildskön kvinna men ägde både sensualitet och yppig charm. Hon var dessutom varmhjärtad och gladlynt.

I denna uppenbarelse blev Peter betagen och det skulle visa sig att hon, trots åtskilliga slitningar, fick stanna i hans närhet livet ut. 1707 gifte sig paret i hemlighet för att fem år senare gifta sig officiellt. År 1703 fick hon namnet Katarina i samband med att hon övergick till den ortodoxa tron. Inte mindre än tolv barn kom till världen, lika många söner som döttrar. Ödet ville att ingen av sönerna skulle nå vuxen ålder.

Att den orolige Peter behöll Katarina vid sin sida brukar förklaras av hennes handfasta och orädda uppträdande, hennes bondförstånd och stora tolerans. Hon tålde stora mängder vin och sprit och hon kunde, liksom Peter, hålla igång med festandet nästan dygnet om, och hon kunde tämja hans våldsamma raseriutbrott som ingen annan. Hon skrattade åt samma burleska skämt. Peter tolererade hennes svaghet för lyx och flärd, något som han annars närmast avskydde. Peter skrev i ett brev (1709): "Jag har tråkigt utan Dig och jag tror Du känner på samma sätt.....". Hon blev, har någon sagt, hans mor, vän och älskarinna i en och samma person.

Peter den store byggde en ny huvudstad, Sankt Petersburg. Där byggde han sig ett sommarpalats med 14 rum som han och Katarina bebodde i var sin våning. Den ojämförligt praktfullaste av dessa är Katarinas med bland annat venetianska speglar och magnifika gobelänger.

1724 genomdrev Peter den store att hon kröntes till kejsarinna i Ärkeängelskatedralen i Moskva. När Peter dog 1725 utan att ha utsett någon tronföljare, utropades Katarina I av Heliga synoden och senaten till kejsarinna. Den gamle politiske räven Fjodor Apraksin lämnade kronan till den 42-åriga tsaränkan att regera med "alla sin avlidne gemåls privilegier".

När beslutet blev känt att Katarina utsetts till regerande kejsarinna hurrade gardessoldaterna. Även småfolket tog Katarina till sitt hjärta i förhoppning att ryktena som berättade att hon var varmhjärtad och storsint skulle bekräftas i ord och handling.

Kejsarinna Katarina blev regerande kejsarinna mycket tack vare stödet från gardessoldaterna och hon kvitterade deras välvilja med olika slags favörer. I övrigt bekymrade sig inte Katarina om regeringsarbetet. "Kejsarinnans hela politik består i att hon underhåller allt på samma fot som tsaren (Peter den store) lämnat det ... ", anmärkte det sachsiska sändebudet.

Rysslands verklige styresman blev furst Alexander Mensjikov, som var president i "Hemliga Höga Rådet", vilket instiftades för, att som det hette, "lätta på Hennes majestäts tunga regeringsbörda". Katarina överlät såledesregeringsansvaret åt sin gamle välgörare Alexsander Mensjikov och blev i samma stund hans marionett. Denne kunde som ledare för det 1726 skapade högsta riksrådet utmanövrera både synoden och senaten, på vilka Peter byggt sin administration.

Katarinas förutsättningar att fullfölja den politik Peter hade fört var inte stora trots att hon vid trontillträdet lovade att göra det. Hon saknade både intresse, ambition och kunskaper.

Katarina månade om soldaterna. De befriades från den obligatoriska och hårda arbetstjänsten vid byggandet av Ladogakanalen. Det påstods till och med att hon personligen brukade fylla bägarna på officersmässarna och delta i det flitiga skålandet.

Katarina höll igång för jämnan. Hon hade alltid älskat lyx och flärd. Hon var nu enväldig härskarinna, och ingen kunde hindra henne att arrangera väldiga baler, maskerader och praktmiddagar. Hennes utsvävningar gjorde att hovutgifterna tredubblades.

Sina gamla fattiga släktingar glömde hon inte heller bort . Dessa utrustades med grevetitlar och kunde kvitter ut frikostiga kontanta bidrag. Ett och annat skämt kostade hon också på sig. Men när hon den 1 april 1725 beordrade klockringning i huvudstadens kyrkor tog befolkningen mycket illa upp. Det avsedda aprilskämtet gick inte hem eftersom en klockringning var en vedertagen alarmsignal om att elden utbrutit eller att en översvämning var nära förestående, och sådant skämtade man inte om.

Katarinas kärleksaffär med Vilhelm Mons, bror till Peters stora ungdomskärlek Anna Mons, viskades det om redan under Peters tid. När Peter fick reda på historien, greps Vilhelm och utsattes för den mest fasansfulla tortyr, men han erkände ändå ingenting. Till sist högg man huvudet av honom. På Peters order placerades det avhuggna huvudet i en skål med formalin som placerades på Katarinas nattduksbord.

Katarina klagade emellanåt över hjärtbesvär. När hon låg på sitt yttersta pressade Mensjikov henne att erkänna att den 11-årige Peter Aleksejevitj (Peter den stores sonson, blivande tsar Peter III) och ingen annan var den officielle tronarvingen. Dessutom skulle den unge Peter bortförlovas med Mensjikovs dotter Maria - vilket innebar att Mensjikov skulle bli den blivande kejsarens svärfar. Som en liten gentjänst var Mensjikov beredd att låta Katarinas döttrar Anna och Elisabet få ingå i det riksråd som skulle styra landet under Peters omyndighetstid. Katarina gick med på allt detta.

I mitten av maj 1727 somnade hon in för alltid. De sista månaderna hade hon lidit svårt av eviga näsblödningar och hög feber.

Det sachsiska sändebudet Lefort uttalde sig om Katarina och hennes regeringstid. Han ansåg att regeringsarbetet i praktiken låg nere under hennes tid, och avrundade med: "Ingen vill överta ansvaret för något... Jag förfogar inte över de erfoderliga färgerna till att skildra detta kaos. .."


Källor

1)David Warnes - Chronicle of the Russian Tsars
  
2)Simon Sebag Montefiore - The Romanovs
Katarina I (Martha) Skavronskaja (Scavronskaya) 1684-1727.
Copyright: Engstrand 2017