Filip II "Augustus" av Frankrike

Kung i Frankrike 1180-1223. Blev högst 58 år.

Äktenskap med Ingeborg av Danmark (Valdermarsdotter) (1175 - 1238)

Noteringar

Filip II August (franska Philippe II Auguste) 1165–1223, kung i Frankrike 1180–1223, son till Ludvig VII.

Filip II blev kung som fjortonårig och ställdes genast mot mäktiga fiender. Främst bland dessa var de engelska kungarna av huset Plantagenet; först Henrik II, sedan dennes söner Rikard I Lejonhjärta och Johan utan land. Deras västfranska välde omfattade huvuddelen av den väldiga regionen från Engelska kanalen till Pyrenéernas fot. Filip II ägnade sin mer än fyrtioåriga regeringstid åt att i kamp med dessa kungar och deras allierade bredda basen för den capetingiska regimen genom att systematiskt utvidga kronans domän. Genom giftermål förvärvade han Artois i norr. Efter sekelskiftet 1200 då hans huvudmotståndare Rikard hade dött uppträdde Filip II offensivt i nordväst. Han inledde 1202 erövringen av Normandie, Anjou, Maine, Touraine och större delen av Poitou. Den slutliga bekräftelsen på hans framgångar kom med den avgörande segern 1214 vid Bouvines i Flandern.

Filip II organiserade sitt territorium enligt centralistiska principer. De regionala styresmännen- prévôts- övervakades av särskilda kungliga inspektörer -baillis och sénéchaux. Den kungliga jurisdiktionen gjordes överallt gällande och kronans inkomster fördubblades. Städerna gynnades. Paris fick ny stadsmur och blev den permanenta huvudstaden. Filip II gjorde Paris till den medeltida europeiska civilisationens medelpunkt och han grundade universitet i staden.

Det var också Filip II som tog initiativ till den indelning av staden, som har stått sig fram till idag. Regeringsbyggnader och kyrkor placerades på centralön i Seine (Ile de la Cité). Universitetet hamnade på den vänstra stranden och på den högra uppstod affärsdistriktet med Les Halles. Han lät även bygga det nya kungliga slottet Louvren - palatset beboddes av franska kungar ända fram till 1682, då Ludvig XIV flyttade till Versailles.

Han var lojal mot sin kyrka så länge den var lojal mot honom - till exempel när de franska biskoparna stödde honom mot påvemakten, då han ville skilja sig från Ingeborg av Danmark för att gifta sig med Agnes av Merianie. Men han tillät ingen utvidgning av den kyrkliga makten.

Andreas Sunessons vän, abbot Vilhelm, hade tillsammans med högt uppsatta bekanta i Paris förmått kung Filip August att ta den danske kungen Knut VI:s tonåriga syster Ingeborg till hustru. Bröllopet stod i Amiens den 14 augusti 1193, men efter bröllopsnatten och Ingeborgs kröning dagen därpå till drottning valde Filip August omedelbart av någon oförklarlig nyck att förskjuta henne. Ingeborg vägrade fara hem, kungen lät spärra in henne och en diplomatisk strid bröt ut mellan Danmark och Frankrike. Påven var på danskarnas sida. Brevledes ventilerades intima detaljer om huruvida Filip August hade genomfört ett samlag med Ingeborg och om han i så fall hade kommit i henne, vilket fick påven att utbrista att han inte ville höra talas om sådana galenskaper.

En delegation med Andreas Sunesson i ledningen och den gamle abotten Vilhelm i följe sändes till Rom tidigast våren 1194 för att söka stöd för Ingeborgs sak. Tvisten blev svårlöst och löstes inte förrän efter lång tid.

Kungens anledning till sitt handlande är dunkel; man har föreslagit plötslig avsky, en sjukdom eller förälskelse i Agnès av Méran (död 1201), som han gifte sig med 1196. Trots hård behandling vägrade Ingeborg med starkt påvligt stöd att acceptera det inträffade. Av politiska skäl - Filip August behövde stöd av påven mot sina fiender - återinsatte Filip August 1213 Ingeborg som drottning även om de kom att leva åtskilda.

När Filip dog 1223 tilldelades Ingeborg ett stort underhåll och välkomnades äntligen vid hovet av kungens efterträdare.

Filip August var känd som Filip le Dieu-donné, "gudagåvan", eftersom han föddes först under det 28:e året av Ludvig VII:s regeringstid, då så gott som alla hade givit upp hoppet om en kunglig tronarvinge. Filip II var far till Ludvig VIII.
(Källa: (bl. a.) NE)

Personhistoria

Källor