Personakt Antavla

Håkon VII (Carl) av Norge

Prins i Danmark, kung i Norge 1905-1957. Blev 85 år.

Far:Frederik VIII av Danmark (1843 - 1912)
Mor:Lovisa (Louise) Josefina Eugenia Bernadotte (1851 - 1926)

Född:1872-08-03 Danmark, Charlottenlund
Död:1957-09-21 Norge, Oslo

Äktenskap med Maud av Storbritannien och Irland (1869 - 1938)

Vigsel:1896-07-22 England, London, Buckingham Palace

Barn:
Olav V Alexander Edward Christian Frederik av Norge (1903 - 1991)

Noteringar

Håkon (Haakon) VII, 1872-1957, norsk kung 1905, son till Fredrik VIII av Danmark, han hette som dansk prins Carl.

Efter att personalunionen mellan Norge och Sverige upplöstes 1905, tillsattes en kommitté av norska regeringen, för att utse lämpliga kandidater för den norska tronen. Med tiden blev prins Carl av Danmark den ledande kandidaten; dessutom hade han en son och därmed var tronföljden avklarad. Prinsessan Maud borgade för goda relationer med Storbritannien.

Den demokratiskt sinnade prinsen, som också var medveten om att Norge vacklade i frågan om huruvida landet fortsatt skulle vara en monarki eller om republik skulle införas, ville inte acceptera utnämningen till kung, förrän en folkomröstning visat att norrmännen ville behålla monarkin som statsskick.

Folkomröstningen hölls 12-13 november 1905 och där röstade 79 % för monarkin. Därefter, 18 november 1905, fick prinsen formellt en förfrågan av Stortinget om han önskade bli Norges kung. Han accepterade samma kväll, och fick stöd av Kristian IX av Danmark, sin farfar. Prins Carl blev därmed kung Haakon, och efterträdde sin mors farbror Oscar II av Sverige som kung, vilken hade avsagt sig sina anspråk på den norska tronen i oktober till följd av uppgörelsen efter unionsupplösningen.

Han ankom till Norge 25 november, och bar sin son kronprins Olav på armen. Kröningen av kung Håkon och drottning Maud ägde rum i Nidarosdomen i Trondheim 22 juni 1906. Kronprins Olav gifte sig även han med sin kusin, Märtha av Sverige, prins Carls dotter.

Den nye kungen fick flera hedersbetygelser. När Roald Amundsen 1911 var den första människa att nå Sydpolen, uppkallade han hela platån runt Sydpolen till Haakon VII:s vidder. Även ett county i South Dakota bär hans namn, Haakon County.

Då Norge fick sin första arbetarpartiregering 1928, var det kung Håkon som personligen tog initiativ till detta med hänvisning till den parlamentariska situationen. 1927 lär han ha sagt: "Jag är ju också kommunisternas kung".

Andra världskriget
Nazitysklands flyg och flotta invaderade Norge tidigt på morgonen 9 april 1940. Tyska marina enheter planerade att kuppartat ta Oslo på morgonen, men hindrades efter att ha hamnat i strid med Oscarsborgs fästning; efter att ha förlorat en tung kryssare fick de medförda arméförbanden landsättas längre bort från Oslo än planerat varmed deras erövring tog längre tid än planerat. Stortinget, kabinettet och den kungliga familjen gavs därför möjlighet att lämna huvudstaden och sammankalla i Hamar, men på grund av tyskarnas snabba frammarsch fick de förflytta sig till Elverum. Parlamentet antog där den så kallade Elverumsfullmakten, som gav kabinettet fullmakt att skydda landet tills Stortinget kunde sammanträffa igen.

Dagen därefter begärde det tyske sändebudet Curt Bräuer ett möte med kung Håkon. Diplomaten krävde att norrmännen skulle lägga ner sina vapen, och framförde Hitlers begäran att tillsätta nazisympatisören Vidkun Quisling som statsminister. Bräuer uppmanade kung Håkon att följa danska regeringens exempel och ge upp, och varnade för att Norge skulle lida svåra följder om han inte hörsammade uppmaningen.

Under ett känsloladdat möte med kabinettet i Nybergsund, berättade kung Håkon vad det tyske sändebudet sagt. Kung Håkon sade då:
”Jag är djupt tagen av det ansvar som påläggs mig om det tyska kravet avvisas. Ansvaret för katastrofen som kommer att drabba folket och landet är i sanning så allvarligt att jag bävar för att ta det. Det vilar på regeringen att fatta beslutet, men min ståndpunkt är klar.
För min del kan jag inte acceptera det tyska kravet. Det skulle strida emot allt jag har uppfattat som min plikt som kung av Norge sedan jag kom till detta land för närmare trettiofem år sedan.”
Håkon fortsatte och sade att han visste att norska folket och Stortinget saknade förtroende för Quisling, och att om kabinettet var av annan uppfattning, skulle han abdikera för att inte stå i vägen för regeringens beslut.

Regeringen ställde sig enhälligt bakom kungen, och deklarerade per telefon sin vägran att acceptera tyskarnas krav. I en radiosändning den kvällen, framfördes kungens och regeringens ståndpunkt att emotstå tyskarnas ultimatum, till det norska folket. Regeringen lät förstå att de skulle kämpa mot tyskarna så länge som möjligt, och uttryckte sin förvissning om att folket skulle bistå beslutet.

Morgonen därpå, 11 april 1940, gjorde Luftwaffe en bombräd mot Nybergsund, vilken förstörde den lilla staden där norska regeringen uppehöll sig, för att eliminera ohörsamheten hos kungen och regeringen. Kungen och ministrarna tog sin tillflykt i den snötäckta skogen och begav sig den vägen norrut mot Åndalsnes vid nordvästra kusten. När de brittiska styrkorna förlorade land till följd av de tyska bombanfallen, togs kungen och hans män ombord på det brittiska HMS Glasgow och begav sig sjöledes till Tromsø som fick fungera som provisorisk huvudstad från 1 maj. Kung Håkon och kronprins Olav tog upp kampen från en stuga i skogen i Målselvdalen, där de skulle bo tills de evakuerades till Storbritannien.

De allierade hade en tämligen god kontroll över norra Norge till slutet av maj, men efter slaget om Frankrike blev det uppenbart att de brittiska, franska och polska styrkorna behövdes bättre på annat håll och drogs tillbaka. Norska regeringen tvangs då till en förnedrande evakuering 7 juni, och kom med HMS Devonshire till London, där kung Håkon bildade en exilregering.

Från London blev kung Håkon en viktig symbol för det norska motståndet. Under tiden utsåg Hitler Josef Terboven till Reichskommissar över Norge. På Hitlers order försökte Terboven få Stortinget att avsätta kungahuset; parlamentet vägrade och hänvisade till konstitutionen. Som en följd av detta ställdes ett ultimatum av Tyskland att alla norrmän i stridbar ålder skulle föras till koncentrationsläger. Med detta överhängande hot, skrev Stortinget 27 juni till kungen i London, och bad honom abdikera. Kungen skrev ett artigt svar att Stortingets handlade varit påtvingat och därför avböjde han. Efter att ytterligare ett sådant tyskt krav misslyckats i september, lät Terboven meddela att den kungliga familjen hade "förverkat sin rätt att återvända", och upplöste de demokratiska politiska partierna.
(Filmtips: Kungens val (2017). Filmen är en storslagen krigshistoria om nazisternas invasion av Norge i april 1940. Regi: Erik Poppe, manus: Harald Rosenlöv-Eeg. I huvudrollen: Jesper Christiansen.)

Efter kriget
Kungafamiljen återvände till Norge och Oslo i juni 1945 och hälsades av enorma folkmassor. I juli 1955 föll kung Håkon och bröt lårbenshalsen, och fick därefter sitta i rullstol. Detta lär ha påverkat den förr så aktive kungen djupt, och i allt högre omfattning började kronprins Olav ta över de kungliga plikterna. Vid kungens död 1957 efterträddes han av sin son Olav V av Norge.

Kung Håkon betraktas som en av de största norrmännen under modern tid. 1947 erhöll han den högsta civila utmärkelsen i Norge, Borgerdådsmedaljen i guld. 1955 blev han tilldelad Holmenkollenmedaljen.

Han ligger begraven i den vita sarkofagen i Det kongelige mausoleum i Akershus festning samman med sin hustru Maud.

I en bok, som utkom 2004, av den norske historikern Tor Bomann-Larsen hävdas att far till sonen Olav, som föddes 1903, inte var dåvarande danske prinsen Carl utan Mauds livläkare, sir Francis Lakin. Men det var ingen hemlig romans bakom havandeskapet. Äktenskapet mellan den danske prinsen Carl (som sedemera blev Norges kung Håkon) och den engelska prinsessan Maud hade varit barnlöst i sex år. Livläkaren Laking skall ha behandlat prinsessan Maud under en hemlig sjukhusvistelse i London 1902. Enligt Bomann-Larsen injicerades hon med livläkarens sperma, men han för också fram teorin att spermadonatorn var livläkarens son, Guy Francis Laking, född 1875. Enligt porträtt från 1900-talets början, som publicerats i norska tidningar, var sonen Guy Francis mycket lik kung Olav.

Bomann-Larsen hänvisar i sin forskning till en rad källor i de europeiska kungahusen och statliga arkiv. Men han drar inga slutgiltiga konklusioner av sina fynd rörande vem som egentligen var far till Olav.